Favvo-flaten.

Igår kväll var jag och gjorde lite viewings (vad sägs om det, va?) uppe i norra London. Den första lägenheten skulle ligga vid Leyton, så jag kämpade mig upp dit med en massa tunnelbanor. Jag och han som skulle visa den hade avtalat att han skulle ringa mej och kolla vid kl 5.
Klockan 5 kom.. och gick.
Och när han inte ringde, så ringde jag och berättade att hej, detta är jag som skulle kolla på stället i Leyton kl 5. Då var han plötsligt helt oförstående "what flat? where? how many bedrooms? what price?"
Jag fick förklara en massa för honom och kände mej precis som om det var jag som skulle visa honom placet. Stackars förvirrad snubbe.
In the end så fattade han ändå, och jag blev instruerad att åka på en buss till Tesco's. Det kan väl inte vara så långt att gå istället? tänkte jag när jag såg bussen knökfull med galna människor.
Jag började vandra och frågade en kille på vägen vart Tesco's låg. Han kollade på mig som om jag var dum i huvudet, "you're in the wrong area".
Gosh, denna lägenheten är nog en bit bort.
Så jag åkte med buss 69 en stund för att lite random hoppa av vid ett Tesco's.
Och precis då ringde en annan snubbe (antagligen förvirrade snubben's P.I.M.P) och sa att viewingen var inställd för att det hade vart problem med landlorden. Jahapp, då var det bara att vända då.

När jag åkte bussen tillbaka upptäckte jag hur viktigt det är för en svensk (eller så är det bara jag) att ha sin egna lilla plats. Jag satt jämte en gubbe, och i början tänkte jag inte på det.
Men sen så blev det väldigt irriterande att han inte märkte hur mycket hans arm tryckte mot min.
'Ah, nu var det okej igen.. NO! Alldeles för mycket tryck på armen. Åh nej, vi svänger. Squeeze together real tight nu Kara, you can do it!'
Så där satt jag och blev mindre och mindre för att jag inte orkade med att ha hans arm så nära mig. I slutet var det grymt nära att jag vände mig mot honom "I NEED MY SPACE DUDE!" men ikke. Jag höll mig artigt nog.

Den andra lägenheten (min favvo) låg vid Finsbury Park, en jättestor fin park. Ungefär 10 minuters walk var det till stället där en amerikansk/irländsk estate agent vid namn Claire mötte mig. Bilderna är från denna lägenheten. Jag blev hel-kär, den var verkligen störtsnygg! Precis som landlorden visade sig vara, och det är ju aldrig en nackdel. Det enda var att den var tillgänglig från 1 november, vilket är lite sent..
Men vi ville ändå ha den! Och så idag fick jag reda på att den hade blivit tagen. Darn.

Så vi letar vidare som tappra riddare.

Och igår kväll kollade vi på 'The pursuit of happiness' med Derren en liten sväng. Chillin' with our homie tha landlord kändes finfint.
Busigt nog hade Allan köpt med sig lite chokladglass som vi smaskade på. Och hon kunde berättiga det bra:
Vi ska ju börja vårt nyttiga liv, men det kan ju egentligen inte börja förrän vi skriver på en 6 månaders kontrakt på en lägenhet? För vi sa ju att vi skulle vara borta ett halvår. Så, ät nu.

Nya bud. Vi ringde precis Diamond Estate Agent så nu blir det ut på nya papparazzi-uppdrag i norra England. See you in a bit.