Nästan mosad.

Alright. Jag ska nu förtälja er om en händelse som hände för en stycke tid sen, då jag och min kära kompanjon Alexandra var ute på äventyr i den så kallade Tuben.

Det var one of those days då det var rättså mycket folk på tuben, så när en massa folk gick av vid King's Cross blev vi rättså lyckliga och jag slappnade av genom att luta mig mot glasrutan som är jämte sätena. Al das Pal stod då bredvid och vi tänkte väl inte mycket mer på det, förrän vi kom fram till Euston. Där stod vi och pratade som bäst när jag kände något stort komma i vägen för solen och skugga min tillvaro. Jag svängde sakta på huvudet och såg då något som jag skulle identifiera som baksidan av en tröja, några centimeter från mitt ansikte.
MEH JÖSSES tänkte jag chockad och med vidöppna ögon började jag försöka granska människan framför mig. Det var helt enkelt en av de största människorna som antagligen finns på denna jord (oh yes, it's true). Han räckte hela vägen från golvet och ända hela vägen upp till taket, där han faktiskt fick stå med huvudet böjt för att inte slå i taket (!!). Kikade man från sida till sida så tog detta åtminstone några sekunder (med långsamt huvudtempo) för bredden hade han minsann också lyckats väl med.
Där stod jag alltså med denna enorma (men säkert väldigt snälla) människa precis framför mitt ansikte medan baksidan av mitt huvud var tryckt mot glasrutan och började få lite lätt panik.

Inte blev ju saken bättre av att tåget sakta började röra sig och mannen alltså började svaja så att avståndet mellan hans något obehagligt varma rygg och min näsa periodvis ändrades så att det i vissa instanter var mindre än vad som torde vara lämpligt. Vid sidan av mig stod också Alex och skrattade så att hon nästan kissa på mig, så jag greps av grupptrycket och stod och fnissade samtidigt som jag var lite lätt.
Situationen löste sig dock efter 2 stationer då vi hyfsat smidigt lyckades trycka oss ut på Oxford Circus Tube station. PUH.

Nu har vi plötsligt fått 3 stycken tvätt-äkta Boråsare i vårt vardagsrum. Hoppsan. Ogge, Tillsten och Bendzo är här, trevligt värre.
Och imorrn är det.. nyårsafton! COOOL, see ya later.

Att flyga hem från hem?

Jag misstänker att någon står precis utanför fönstret där jag sitter och helt enkelt pinkar det mest intensiva kisset jag någonsin vart med om på rutan. Hmm.

Äsch, det är ju bara äckel-regnet som imponerande nog precis lyckas pricka in det ljudet. ÖSREGN är väl inget man vill komma hem till, men varför ska man få som man vill? Varför ska människor svälta i världen? Varför heter inte alla Eva? Varför finns det hål i vissa ostar och inte i andra?

Ja, det är många frågor som cirkulerar i huvudet i precis detta nu ska ni veta gott folk.

Idag anlände jag alltså från det förlovade landet Sverige. För att kunna analysera mina upplevelser lite närmare använder jag mig av ett enkelt och smidigt formulär.
Kändes det gött att åka? Check.
Kändes det lite sorgset? Check.
Kände du dig splittrad? Check.

Diagnosen blir nog ändå två-hem-samheten, precis som jag misstänkt en längre period. Den består då i att jag känner mej hemma (sådär ordentligt) på två platser i världen och längtar något till den enda då jag är vid den andra. Lite coolt sådär kanske.

Hemma var ruskigt trevligt; ett underbart julsmyckat hus med en massa bakat och god mat (som man fick äta av), en nästan-klädd gran (eller tja, den låg ännu i plast-form i en låda i källaren, men känslan fanns där), en trevlig familj 95 % av tiden, och så självklart julklappar samt en halv-galen tomte.
Årets roligaste var nog ändå när tomten började jaga mormor lite på skoj, som blev alldeles till sig och var tvungen att gömma sig bakom morfar under en fnitterattack. Tihi.

Nu ska jag minsann sussa, jobbar early imorgon och sen är jag.. LEEEEDIIIIG tills måndag. Livet är gött ändå grabbar.

En sak glömde jag nog nämna; de flesta kunder kör ju fortfarande ja-jag-plockar-upp-en-sko-och-släpper/kastar-den-i-andra-sidan-av-varuhuset-metoden men under dessa rea-tider så kommer de riktiga vildarna fram i dem! Jag är lycklig över att jag inte jobbade annandagen då jag hört rykten om klädhögar vart man än gick samt människor som slet av armar och ben på skyltdockor för att få kläderna.

Ehhmm.. shopping ger glädje?

Peace out.

Lite kändisfeber

Många dagar i livet känner man att kändis-hysterin är bara för mycket. Varenda tidning ska skriva om den minsta revan i kändisarnas strumpbyxor, grönsaken (haha, typ en hel morot) de hade mellan tänderna eller hur det luktade då de varit på toan.
Meh hallå, get a grip! känner jag lite då och då.

Och sen, andra dagar, så står man ungefär 0.5 meter ifrån hon som spelade Aurelia i LoveActually (I'm a BIG fan of that movie. Och hon är till vänster i bilden), FO servar John Cleese och Mick Jagger i sin video-butik, och min polare Magdalena stod jämte Victoria Beckham, Gwen Stefani och skakar hand med Mr Al Fayed på Harrods. (Och jag drömmer inget av detta)

FATTA GREJEN?! SHIT MAJ-BRITT, ALL OF THIS IS SO NOT HAPPENIN'?!

Känner man ju då, de där andra dagarna.

Och då inser man, och erkänner för sig själv att man är ju ett kändis-freak, och är alltså nästan lika äcklig som de där människorna som hänger utanför hotell för att få en glimpse av sin idol, stirrar intensivt på dem när går förbi i en butik/på stan samt använder sina långa fingrar att peka och även viska, och helt enkelt är allmänt irriterande och patetiska.
But hey, I'm one of them, so let's not be so harsh.

Och nu är det ynka timmar kvar till Sverige. Hur det känns? Tja, det är ruskigt underbart att tänka på all mat som man inte behöver laga (eller faktiskt betala) själv och sen så ska det ju bli helt väldans trevligt att träffa sin familj och alla man känner! (Märk rangordningen)

Imorgon är det slutspurten i julklappshandlingen - etapperna blir nog Topshop, Carnaby Street samt Notting Hill, Camden eller Brick Lane. We'll see what happens helt enkelt.
Och nu blir det nog en liten skvätt Grotesco på svt.se innan sömnen tar vid (ruskigt go komediserie).

See ya.
PS. Vart ni ska på juldagen? Swingelingan såklart, Allan och jag är ju där. DS.

5,4,3,2,1..

Ja, gudars skymning alltså, nu är det ju enbart 5 futtiga dagar tills mina numera matta ögon skall få se Sveriges ljus igen. Haha, fullt så allvarligt är det väl inte, men nog börjar saknar-genen kännas av, speciellt då snö-genen. Frågan vi alla ställer oss är ju dock:
Kommer det att vara snö i Sverige då Karin anländer?
Som i varje års julkalender hoppas vi ju på miraklet i den sista luckan - att Den Äkta Tomten ska visa sig, att Kapernaums stjärna ska stiga till himlen eller att snön ska falla - men frågan är om mirakel kan sträcka sig ända ifrån SVT:s tv-hus borta i Göteborg till lilla Borre?

Hoppet är det sista som överger människan sägs det ju, och i min egen lilla biosalong (inne i huvet, nej jag är inte totally crazy) så faller minsann snön vackert på julafton medan Tomten kämpar sig upp för gatan till vårt hus (och halkar några gånger på vägen, enbart för att få in humor-aspekten)
So I say; let it be.

Aight, idag har jag minsann jobbar ett tidigt skift med min kära kompanjon Alle das Balle™, som vi lite skämtsamt kan kalla henne (namnet är ännu ej patenterat), och efter det begav vi oss på ÄVENTYR! Närmare bestämt till så exotiska platser som H&M, Tub-stationen samt Turnpike Lane.
Dagens roligaste var ändå när Alex jacka fastnade i tunnelbane-dörren HAHA! Det kan låta lite drastiskt för utomstående men det roliga var att bara ett nuttehörn av jackan fastnade, så dörren gick ändå igen. Både jag och Alex tittade på det stackars hörnet som var klämt och Al sa matt "Men nej.." medan tåget började rulla.
Haha, sen började hon dra och dra oc.. ajjemän där kom hörnet. Ingen skada skedd men fortfarande så ruskigt komisk situation. Livet är allt bra gött.

Okej, nu blir det lite mer Christmas wrapping att göra och så antagligen lite Julkalender, samt pannkakor (visserligen köpta på Sainsbury's, men de är nyttiga iallafall)

How'dy people, see ya in Sweden!

Mardrömmen

Att vakna en morgon, i lätt panik, för att det känns som om man inte kan andas. Sakta men säkert sätta sig upp i sängen och inse att det faktiskt inte går att få in luft i kroppen. Då börjar paniken flöda på riktigt.
Under loppet av endast få sekunder hinner så många tankar passera genom hjärnan; varför detta skulle hända just nu, hur lycklig man ändå har varit och hur mycket underbart man ändå fått uppleva, att man trots allt är tacksam över det som varit.

Och så plötsligt inser man att man faktiskt kan andas, genom att öppna munnen. För den enda anledningen till att man inte kan andas är för att sådana enorma mängder snor (så att det knappt skulle rymmas i en inomhuspool 4x10 m, och alltså än mindre i näsan) har bildats och alltså täpper till luftvägen genom näsborrarna.
Fräscht.

Jaja, ingen större skada med Karin alltså, förutom en grym snuva, en rethosta och en allmänt fjantig röst (en sån som man skrattar åt om man hör på telefon)

Igår hade vi det mysigaste lucia-baket hemma hos oss med Alex, jag, Carro, Malin, Angelika, Magdalena och Jack. Bara bara trevligt var det, och vi lyckades åstadkomma både lussekatter och pepparkakor - i diverse egendomliga och oidentifierbara former.
Klockrenast var nog ändå när Jack's pepparkaksgubbe's ben gick av. Istället för att laga benet med lite deg använde han då degen till att göra en walkin stick till honom. Schyrrans!

Aight. Nu ska jag och Alex minsann kolla på Grey's Anatomy och ha det allmänt mysigt (hosta lite och diverse)
Tack och hej, leverpastej (har vi hemma i vår kyl)

Karins Egna Dag och Abercrombie

Idag var min alldeles egna, lediga dag. Shit Maj-britt var den första tanken som slog mig när min kära mobil-väckarklocka slog en pling klockan 8.50 am, och genast tog jag det djärva beslutet att sätta om den. Ett antal gånger.
Hursomhelst, så lyckades jag till slut, efter långa överväganden, krypa upp ur den varma bädden och bege mej mot köksdelen. Där snodde jag snabbt och lätt någon annans yoghurt i brist på egen (the survival of the fittest är det som gäller) och kände oroande nog det dåliga samvetets tydliga frånvaro. Jag lyckades trycka fram en gnutta samvete, men lyckades snarast berättiga min handling med att jag röjt upp i hela köket samt att jag skulle köpa tillbaka yoghurten senare på dagen. Puh.

Alrighty. Såhär gick i runda slängar min morgon till:

1. Käka yoghurt och flingor.
   
2. Fundera över livet samt Facebook-a en kort stund.
   
3. Slå upp receptet på Kladdkaka på Arla.se och snabbt och lätt slänga ihop en dubbel-sats!
4. Slänga in kakan i ugnen på 20 minuter gräddning.
5. Spring in i duschen.
6. Hoppa ut ur duschen i handduk och dra ut kakan efter 19,5 minut.
7. Upptäcka, något deprimerad, att kladdkakan inte alls blev kladdig utan mest... kaka.
8. Smaka en bit och ändå vara nöjd över prestationen.
9. Nästan sätta (kladd)kakan i halsen då jag chockad upptäcker att FO samt Larsson är uppe ur sängen innan klockan 2 pm.
   
10. Dra iväg till staden.

Aight.
Jag har nämligen varit på äventyr idag. Ohhhhye. Första stoppet på resan: Topshop, Oxford Circus (förvånande nog) där jag skulle lämna tillbaka ett antal items som jag inte var sådär superduper nöjd med. Hejade en sväng på Allan i Brallan samt diverse andra random people som jag numera refer to som "mina co-workers" (Oh ja, jag har kommit upp mej i branschen)

Haha, anyway. Jag begav mig sedan till Abercrombie och Fitch för att försöka få en såndär intervju för att kanske kunna bli en in-store model*.
*In-store model = helt enkelt samma sak som en sales assistant, men på Abercrombie kallar dom inte det så, för dom ska vara lite speciella. Fine, säger jag.

Jag fick en intervju, och var där tillsammans med 2 andra människor. Det gäller helt enkelt ett jobb på Abercrombie and Fitch i deras stora coola butik vid Regent Street, lite schtekigt så. Vi fick svara på några frågor, vilket väl funkade rättså bra. I vissa fall känner man sig dock lite smått retarded, som när han frågade
- How would other people describe you? (Och när den engelska tjej drog till med "witty" och liknande så lyckades jag med nåt i stilen av)
- Ehh.. happy? (Riktigt så illa var det nog inte, då det är ett ban-at IB-ord)

Men andra gånger kändes det bättre. Exempel på detta kan vi se då den franske grabben Fab skulle svara på en fråga om diversity och han började svamla om items och en massa lurigt som jag inte alls förstod.
När jag fick frågan kom det, som en blixt från klar himmel, ett ruskigt fiffigt svar innehållande ord som "variation", "different tasks at the workplace", "motivation among the workers", "diversity in people aswell", "acceptance", "personal development". Vart allt kom ifrån vet jag knappt, men bra kändes det. Let's kör på that, people.

Så, om jag är av intresse och om intervjun gick bra kommer A&F höra av sig inom 2 veckor, annars inte. Hursomhelst var det skoj att testa! (Bra förlorare vill man ju vara)
Ett litet besök på Hamley's - den underbara leksaksaffären - fick det också bli innan jag gick hem. Inne i myllret glömde jag totalt bort att titta på julklappar till min lilla kusin utan blev själv alldeles betagen av de enorma nallebjörnarna och magi-lådorna, men hejdade mig efter en stund då min något begränsade budget gnager i bakhuvet.

Ikväll har jag minsann lyssnat på ännu fler julcarols medan jag lagade kyckling-gryta med ris och grönsaker till mej själv samt min kära fru Alexandra. Lycklig som få blev hon när hon fick käk och kaka à la Kara (vem skulle inte blivit det, höhö)

NEWS! Är att imorgon är det minsann lussebak hemma på Gladstone Avenue så att det bara smäller om det! Förväntad VIP-gästlista är:
Jag
Alex
Malin
Carro
Angelika
Jack
Magdalena

How nice isnt' that?! Gosh alltså. Nightie nightie lovely people.

PS. Jag åker hem till Sverige snart. DS.
PS2. Det sker på den 23e December. DS2.
PS3. Det är om 10 dagar. GOSH! DS3.

Sjuklingen?

Host host. Eller nej, mest uscha-buscha ont i halsen. Fy och blä.

Ajjemän, sanningen är precis såhär: Karin tror att hon kanske är på väg att catch a cold. Självklart försöker jag intensivt och effektivt bekämpa denna genom att satsa på min sömn (fast varför är jag fortfarande uppe?), dricka varmt (typiskt att varma chokladen var slut i cafeterian) och äta C-vitamin. Jo, clementiner och apelsiner samt apelsin-juice lyckas jag iallafall med.

En rättså sorlig sak är att das Harem-pants som jag köpte från Topshop är minsann dissade, då varken storlek 8 eller 10 satt bra. SURT.
Men desto goare är det ju att jag fick tag på gubb-brallorna här bredvid, som med snoddar vid benen får det perfekta gubb-stuket. Vad kan jag säga? I'm an old man.

Förutom den luriga förkylningen (som kombinerat med lätt huvudvärk samt magont inte har suttit fint idag) så känns livet hyfsat soft. Dock är jag ruskig-ruskigt sugen på det här med att styra upp träningen i mitt liv. Alex har upptäckt ett gym som ligger här near-by, och där känner jag ju mig sugen att hänga. Definitivt en prioritering, ohyes.
En annan viktig prioritering är JULBAK! Detta ska definitivt styras upp, fastän jag redan har smyg-börjat med lussekatterna. Planerna ligger i detta nu på en Pepparkakshus-challenge, där alla får göra sitt eget pepparkakshus och detta sedan bedöms av opartiska domare (haha, det sista kan bli lurigt).

Annars så? Jo, Johan das Larsson skall faktiskt flytta hem till good ol' Borre, mes dames et monsieurs. Ajjemän, lite lurigt känns det allt, men det ska nog ordna sig ska vi se. En ersättare ska vi nog kunna ordna, och tills det så får vi helt enkelt lite mer plats. Men.. we'll miss you Larssa, you know it.

Okej, sist men inte minst ska jag berätta att jag har hittat ett par väldans goa skor som jag funderar lite lätt på att köpa på Topshop. De är de underbara Gamine-trend skorna i offwhite med laces. Fresh.
Jahopp. Nightie then.

Julkänsla in da house

Idag har vi ungefär officiellt släppt in julen på numme 128A and it does feel good! Al Ma Wonderful Pal hade idag städat upp en del hemma och även satt upp 2 st julstjärnor i vårt och Jockes rum. Och ikväll så har jag minsann bakat.. lussekatter!

Dagen började helt enkelt med att jag vaknade vid klockan 9.50 am av min ömma ringsignal, för att självklart snooza lite lätt. Dock råkade min luriga hand (fy!) stänga av snooze-funktionen vilket resulterade i att jag däckade igen och inte vaknade upp förrän klockan 11.45 am. Men det var ruskigt underbart att få sova ut, for once.
Jag och min kära hus-polare Alexander a.k.a FO hade minsann uppdrag att fixa idag. Vi skulle ta oss till det stora Topshopet och shoppa upp min 30 % voucher, mest åt FO. What a mission!

Vi drog oss in mot stadet (jag i min nya stekiga Ann-Sofie Back klänning) och påbörjade äventyret. Jag hämtade lite frescha grejor på tjej-avdelningen men snart begav vi oss mot Topman där jag fick agera stylist åt FO. Ruskigt ruskigt fina grejor hittade vi minsann, en massa underbara cardigans och tröjor och allmänt skitsnygga skor.
Sorligt nog (jag grät nästan en skvätt) så var den minsta storleken på skor för killar storlek 40 medan jag är en 39a. RACKARNS! För de skorna var verkligen underbart vackra.
Mina dröm-skor finns dock i min storlek. Jag hittade dom en vacker vårdag (det var det inte, men vi låtsas, så blir idyllen fullständig) på en butik i Carnaby Street, det är ju minsann ett par vackra Swear-skor i tjejstorlek. Heeeelt sjukt coola, så dom är på min önskelista.

All right, lika bra att köra lite önskelista:

• Swear-skorna
• Hembakat bröd
• Ett eget bibliotek fyllt med Borders-böcker (den underbaraste bok-handeln!)
• Dans-klasser
• En tv till vårt hus
  
• Konservöppnare
• En supervälbetalt jobb (Don't get me wrong - jag älskar Topshop men det vore ju gött med ännu mer cash-flow)
  

Alrighty, det var nog ungefär allt jag kände för nu.. VÄNTA. Lasagne också, men det ska jag nog fixa snart.

Iallafall, efter vårt enorma stor-köp (lugn, jag shoppade inte en massa utan bara ett par brallor samt en cardigan från Topman - medan jag ska lämna tillbaka 2 andra saker) så begav jag och min kära kompanjon oss till Scandinavian Kitchen, en skandinavisk butik för att inhandla lite jäst och saffran till bakäventyret. YEEY!

So it's been a good day. Och just nu kikar vi lite Las Vegas efter att ha sett ett avsnitt av Varan-tv och allt känns ruskigt bra.

Peace peace out.

Ps. Jocke är inte super-pepp på sitt jobb, han är helt enkelt en slacker. Haha, men vi försöker peppa upp honom. Ds.

En in-store model?

Justeja, jag glömde säga att i söndags när vi var inne på Abercrombie and Fitch så kom en tjej fram till mej och frågade om jag var intresserad av att bli en in-store model där (Ja, det är nästan precis som det låter, haha. En person som står i affären inklädd deras kläder och viker lite tröjor här och var)
Och varför inte tänkte jag? Cash-flow är ju alltid något positivt, och om killarna på Abercrombie and Fitch får betalt för att stå i bar överkropp i ingången så borde jag klara att stå i deras snygga kläder en hel dag med tanken på betalning.
Jeg er ikke svår, JIYAAA.

Gonatt då.

Das farliga nightshift & frulle på McDo

Ja, inatt jobbade jag för första gången i mitt liv ett nattshift, och hade alltså i morse vid circus klockan 7.35 am då jag somnade, varit vaken i 22,5 timmar i sträck. Världsrekord nästa! Och antagligen världsrekord i att ha störst säckar (märk väl, säckar, ej påsar) under ögonen på tuben också.
Haha, för att göra mig själv ännu flötigare så hade jag även en Bacon, Egg and Cheese Muffin från McDonken i handen som jag ivrigt glufsade i mig för att inte somna och vakna upp i Cockfosterns nånstans i tjotahejti. Planen fungerade självklart brilliant.

Nattens hårda arbete som vi som hade ett nightshift på Topshop Shoes fick göra var helt enkelt att rensa igenom hela stockroomet (Ja, jag menar hela som i alla 100 000 skolådor och par vi har därinne. Möjligtvis en överdrift men bilden blir klarare så)
Vi kollade igenom alla lådor så att det fanns 2 skor i varje (helst samma storlek, färg men olika fötter, också). Därefter matchade vi alla skor ute på golvet med boxarna där det fanns bara 1 sko och skulle efter det försöka matcha ihop udda skor med varandra.

PUUUUH. Natten började lite riskabelt då jag inom den första timmen hade lyckats nita mig själv i ögat med en penna samt nästan träffa mig själv i huvet med 2 stycken skoboxar. Well done! När vi kom framåt småtimmarna så började mina kära arbetskamrater samt jag själv bli en gnutta trötta och vissa spårade ur lite lätt. Alla tomma skokartonger las i mitten av rummet för att slängas och då kom en av tjejerna på snilleblixten att hon skulle go wild n' crazy och hoppa på alla kartongerna så dom gick sönder.
- Nämen Jöstaness, det var ju lite lustigt, tänkte jag väl i ungefär 1/3 sekund innan jag för mig själv ändrade min tankegång till det sofistikerade "retard" och blev något irriterad då vi, genom hennes snilleblixt skulle få gå hem och sova senare. NOT nice. Tack och lov så slutade dock lekstugan inom kort och Flötet Karin fick bege sig till McDo.

En minst sagt omtumlande natt! Fatta känslan när man kommer på att klockan är 4 på natten och man sitter och sorterar skor i ett enormt och nästan tomt varuhus, haha.

Många trevliga saker har allt hänt i helgen. Först och främst så kom ju Alex mamma på besök i fredags (och lämnades oss tyvärr idag) vilket resulterade i ett rent hem (WOW!), en massa god mat och ikväll då, en saknad. Lite sorgligt, men ändå ruskigt trevligt var det.
Al My Pal, JL Da Motha och Kara Ma Hara begav sig iallafall i söndags ut på ett stort shopping-uppdrag:
Vi skulle utnyttja så mycket av vår 30 % off-coupon (på Topshop-kläder) som vi överhuvudtaget kunde. OH YE, these girls know how to spend money kan jag bara säga! Jag är helt oerhört nöjd med mina inköp, and here's what I got:










Rosa Ann-Sofia Back klänning
Offwhite Ann-Sofie Back linne
Offwhite blus med svarta prickar
Brun-ish byxor i harem-modell
Svart sneakers
Senapsgula tights
Ruskigt cool vintage-scarf i senapsgult, grönt och så
2 par örhängen från Freedom

OH YE, it does feel good! Imorgon är minsann Topshops årliga Christmas Party med lots and lots and lots av folk som jobbar på Topshop, så det kan nog bli en trevlig tillställning, wihooo.

Lägenheten är öde förutom tvättmaskinen i köket som låter som om den ska explodera vilken sekund som helst. Bäst att jag dra mig tillbaka.
NIGHTIE.

My secret spot.

Mitt alldeles lilla favoritställe på Topshop har faktiskt ingenting med skor, kläder eller något annat av mina favoritsaker att göra. Nej Ikke Ikke, fastän det är lätt att tro.
Det lätt komiska är att stället där jag trivs bäst inne på är inte alls omgiven av de vackraste vintage-stövlarna eller insmugen mellan klänningarna, utan faktiskt inne på toan. Yes, it's true. Saken är nämligen den att på SB2 (våningen längst ner, där jag jobbar) så har vi ett par staff-toilets, och dit är det så att jag går ibland.

Nu vet jag att diverse läsare kanske får bilder och idéer om att jag gillar att sitta därinne, trycka och framföra number 2, men det är inget alls sånt. Charmen med denna lilla toalett ligger på en helt annan nivå. Det ärfå bås, och musiken där inne är såpass hög att man diggar med. Det är det som är det goa, men sitter där på sitsen och funderar över livet och lyssnar på riktigt grym musik. Das filosoferande stunden på dan, helt enkelt. På den lilla toan.
(Karins Smultronställen i London finns nu även ute på DVD)

Aight. Läget är såhär:

• Igår var det payday, det vill säga, we've got the cashflow.
• Al's mamma är här och huset har mirakulöst och underbart nog blivit.. rent. Fatta grejen! PLUS jag har ätit ris för första gången i mitt liv. (Eller nej nu överdrev jag) Första gången på 2 månader.
  
• Min dejt gick bara finfinfint (han är go och trevlig och kompis med mina kompisar and all is good man)
• SlagsMålsKlubben spelar 3 ggr (!!) i London nästa vecka. Jag har ingen aning om vart, hur eller när än, men jag är ruskigt sugen på att gå. YEEEY!
• Just nu har jag en voucher i min hand med 30 % rabatt på Topshop under nästa vecka. Förstår ni min lycka? Let's go wild n' crazy är mottot. Min garderob ska få sig en upprustning.
  

Jag är helt äckel-päckel-trött plus att jag ska jobba nattskift imorrn (YEY, double pay!) men det ska nog lösa sig. Koffein-tabletter kanske gör tricket?

Ha't gött FOLKS! Pisk och dask och jag har en rolig jobbarkompis som heter Elliott. Cool.

Vi har rosa toapapper.

Tänkte att ni kanske ville veta?

Inte för att det är någon revolutionerande tanke på något sätt, men det var helt ärligt något som kom upp i mitt huvud precis nu. Sorgligt nog så tyder nog detta på bristen på intelligens i min hjärna för tillfället, efter en lång arbetsdag samt besök på polisstationen.

OHYE you heard me right, police station is the word. Varför detta? Kan man då undra.
Jo, gott folk, häromdagen på Morrisons så lyssnade Alex på sitt mobilsvar och hörde då en konstapel berätta för henne att de hade tagit fast snubben som snodde hennes dator. WHAT?! Fatta grejen liksom!
Liiiiite coolt tänkte Al och blev så oerhört exalterad att hon genast tryckte på "Delete" på sin telefon och därigenom raderade meddelandet med informationen om vart hon skulle ringa.
Fiffigt Elin! (Alex).

Hehe, men schtekiga som vi är så drog vi helt enkelt till polisstationen idag för att reda upp det på plats. Polisstationen som gick till när vi bodde i King's Cross (vandrarhemmet Ashlee House) hette Holborn Police Station. Logiska som vi är åkte vi då till Holborn Tube Station och frågade efter anvisningar där. And what a journey it was!
Snubben på polisstationen sa att bestämt så måste vi gå till Russel Square, det fanns ingen annan utväg (Riktigt så drastisk lät han inte, but but). Så vi började så smått gå på en väldigt fin gata, som tyvärr visade visade sig vara fel gata. Vi vände, glada i hågen och gick hela långa vägen till Russel Square Tube Station.
Väl där frågade vi en hyfsat fyllig korv-med-lök-försäljare som var övertygad om att stationen låg åt Holborn-hållet, där vi precis kom ifrån. Självklart vi vände vi (Inte fullt lika hurtiga nu) och gick tillbaka. Vi frågade ungefär 153 personer på vägen som alla hade lite vaga idéer om vart denna, tydligen diffusa, polisstationsbyggnad låg och var nära att ge upp hoppet. Dock träffade vi då en man som sa
"Vid nästa korsning, sväng vänster"
Så vi lydde. Och kom in på ännu en väldans väg där vi fortsatte fråga människor som antigen inte förstod ett ord och bara gapade tills vi inte orkade stå kvar och glo tillbaka, eller helt enkelt inte var från området.
BUT SUDDENLY! WE SAW THE LIGHT We were helt enkelt Blinded By The Light (klicka på föregående) and it felt so good.
Det som hände var, rätt och slätt att en dude kom in i bilden och sa de magiska orden
"You're just around the corner to be honest. Just turn a left in the next crossing."
And that's what we did. Bilden är en vacker illustration av vår resa genom staden.

Fortsättningen består av att vi väntade hos polisen och fick inga vidare besked mer än att tjuven som snott Al's data är tagen, WOW! Så förhoppningsvis kan datan fixas också. We hold our thumbs, så att säga.
See ya laterz bro's.

Kulturella familjen från Gladstone Avenue.

Visst låter själva meningen lite motsägelsefull? Som om vi vore överdrivet kulturella när det mesta ni hör är om hur mycket vi vill shoppa, sova, gå ut och schteka hemma.
Men JO! Otroligt men sant så begav sig minsann hela familjen 128A (bestående av Jag själva, Allan, Jock, Larsson och FO) samt våra två kära kompanjoner Scott och Mathilda, (som var på besök från sin au-pair-familj i Brighton) idag till självaste Tate Modern, för att suga i oss lite konst.

Klockan.. rättså sent så lyckades alla komma ut ur huset och vi tog tuben ner till Blackfriars. Vi hade stämt träff med Scotty's polare Rob under Das Spider's ägg (euuuh) - dvs den som står utanför Tate.

Väl under det enorma spindel-konstverket studerade vi noga och fascinerat hennes genitala delar samt äggen som vi fann där i cirka 3 minuter, och begav oss sedan in på muséet.
- Men, det kostar väl att gå på museum?
Tänker ni kanske nu, och refererar då till de utblottade stackars människorna på Gladstone Avenue (den blåa dörren).
Ikke sa nicke kära människor, i London är massor av muséer nämligen gratis! Knappast att vi skulle lagt ut pengar på ett museum-inträde i detta stadiet av vårt liv, nene.

Alrighty. Vi kom in, ställde oss och kollade ner på undervåningen i muséet och såg.. en ruskigt lång spricka som gick över hela rummet. Sånt är nämligen konst förstår ni, gott folk.
Mathilda och jag smög iväg en kort sväng till museum-shoppen, då jag råkar ha en nästan gråtmild svaghet för densamma. Vi blev dock upphämtade av resten av gänget, och vi begav oss en våning upp till en utställning med en massa luriga samt även mindre luriga tavlor.

Några såg ut som om Jack the Ripper lite nonchalant hade kastat lite av sina offers blod på en duk (hemskt, ja, men precis så såg det ut!), vissa beskrevs föreställa en massa föremål som vi, hyfsat intelligenta varelser, ändå hade avsevärda problem att utskilja, medan andra faktiskt hade en viss resemblance till vad de beskrev föreställa.
Hmm, ni kan ju fundera på till vilken kategori Piccasso's tavla bredvid hör, med namnet "Goat's skull, bottle and candle". Men så hör denna ju också till kubismen (Och ja, där la jag självfallet in ett försök till ett high-tech uttryck enbart med avsikten att imponera.)

Aight. Efter att ha vinkat av Mattan, för hon skulle bege sig hemåt mot Södra England, så är jag nu åter i vårt mansion. Till kvällsmat har jag avnjutit en excellent portion fruktsallad à la Kara (äpple, apelsin, banan och glöm inte; vaniljyoghurt samt kanel) och väntar nu på att min första tvätt i den nya maskinen ska bli klar. Förstår ni vilket ögonblick detta är för mig?
Det är nästan så att en tår hoppar fram ur ögonvrån bara tanken fladdrar förbi i mitt huvud; ännu en gång, rena underkläder. Wooooooow.

I sluttampen: Jag måste berätta att jag är helt inne i en bok som heter The Game. (På svenska: Spelet) READ IT! Det är allt jag kan säga i nuläget.
Haregött people, peace out från Kara Ma Hara.

Dagens Nära Döden

-upplevelse:
Jadu, nu ska jag förklara hur det är att leva i London. När jag åker hem från jobbet en vanlig torsdag (vi kan ta idag som ett exempel) så går jag av vid Finsbury Park, går vanligtvis rätt över platformen och fortsätter med Piccadilly Line.
Idag däremot, så stod tåget redan inne på den andra platformen då vårt tåg rullande in på perrongen och då händer det grejer förstår ni..

SHIT MAJBRITT tänker alla på tuben, nu måste vi lubba för våra liv för att hinna med tåget! Och jag är ju inte sämre jag, utan småjoggar lite lätt för att hinna med det där tåget (För det går ju inga andra tåg efter detta. Verkligen inte.)
Då händer det. Jag springer lite lugnt men ändå effektivt då plötsligt en tjej dyker upp på min högra sida och på nåt vänster lyckas få in sin fot mellan mina fötter och NÄSTAN FÄLLER MEJ! Jag snubblar helt enkelt och försöker återfå balansen, lyckas till slut. Mordförsök nästa kände jag när hon hostade ur sig ett "Sorry" men som den nyanserade människa jag är nöjde jag mej med att gråta inombords. Nämnde jag att mitt liv passerade revy? Typ, iallfall.

News:

• Vi har haft Charlotte och Alexander boendes här sedan tisdag och haft det väldans trevligt.
• Vi har baskemej äntligen fått in vår kära tvättmaskin och till och mej fått den installerad! (Inte för att någon har använt den än, men ändå haha)
• Chris har minsann frågat om vi ska hitta på något nästa vecka (YEEY). Han känner ju mina polare med så vi ska nog hänga lite. Känns ruskigt gött ändå.
• Alla flyg tillbaka till London den 26e December är inställda, vilket betyder att a) jag är fångad i Sverige för alltid? b) jag kan helt enkelt inte åka hem alls över jul. c) Alex och jag får börja cykla hem på juldagen för att vara tillbaka till 27e. d) vi får fixa ett annat flygbolag helt enkelt!
  Jag sätter mina pengar på det sista alternativet people!

En annan rolig sak var att Elaka Karin höll på att lyckas tappa bort Challe och Alex igår genom att total-lura dom om vilken tube-linje som skulle ta. Nää, det tror nog inte ens ni på.
Såhär var grejen:
Vi hade vart ett gäng och kollat slutet på Sverige's segermarsh (och även England's sorgliga förlust) när vi tänkte bege oss. C & A tänkte dra en gnutta före oss andra och jag skulle, som den duktiga Londonder jag är, förklara hur de skulle ta sig hem. Jättebra förklarade jag, tyckte jag själv, tills jag, väl nere i tuben (då de redan hade gått till en annan station) kom på att jag hade gett dom anvisningar till en linje som var stäng på kvällen. PINSAMT kände jag genast och hoppades att de hade varit smarta nog att 1. inte försöka bryta upp dörrarna till den stängda linjen samt 2. hittat en annan väg hem.
Väl hemma satt jag och bet sönder mina fingrar ända ner till knogarna av nervositet för om de skulle klara sig hem, eller få sova som klassiska hobo's på gatan.
Thanks to some divine power (och Boråsarna's common sense) så knackade de tursamt på dörren en stund efter vi anlänt i huset, och lättade därigenom en bautasten från mitt hjärta.

Just nu lyssnar jag och Challe (och alla andra som vill) på Fallen (klicka), den underbaraste kärlekslåten ever. Samtidigt ligger Jocke da Pocke i soffan med sitt täcke, bärbara datorn och en bytta med Ben and Jerry's-glass. HAHA tyvärr ingen ovanlig syn, tss.

Nu blir det nog att dra sig tillbaka till den knarriga, men otroligt sköna, sängen. Imorrn ska Alex och jag ta ännu ett steg på vår resa mot ett Nyttigt Liv - kolla in ett gym innan jobbet.

JÖSSES, jag glömde ju säga att jag var ute och joggade igår också. Hurtigt värre. Cheers, people!

HAHA

men jag tänkte nog först och främst inte på kommentarer på spanska.. (se föregående inlägg) Blir ju så krångligt att översätta hörru, men spanks ändå.

Tokig fredag och Topman-flört.

Fredagen var minsann en underhållande kväll. Vi hängde först här hemma för att sen ta oss vidare mot Camden, för vårt mål för hela veckan hade ju varit.. Koko's! En cool klubb där vi tänkte att vi skulle vara lite coola och hänga.

Vi mötte upp Padde och Lurka* (som jag så otroligt festligt faktiskt råkade kalla dom en gång, HAHA!*Ludde och Parka.) och hängde lite på The World's End, som stället så fyndigt heter.

Kvällen innehöll många underhållande bitar, som att:

• Istället för Koko's hamnade vi på en klubb vid namn The Turtle Purple, där dom hade en strippa på scenen som hade trådar fasta på nipplesarna (bröstvårtorna) och kastade runt sina tuttar som bara den.


• Vi tappade bort vår käre vän Johan Larsson då han envist skulle hänga kvar med några "Latvias" (som sen visade sig vara grymt tråkiga)


• Tidigare nämnd person då åkte hem till Wood Green, för att hemma vid huset cirka kl. 2.00 am upptäckta att han inte hade någon nyckel in.


• Samma individ väntade i 50 minuter utanför huset på att någon av oss skulle komma hem, och under denna tid kom han bland annat på den eminenta idéen att halvsova på trappan i den iskalla natten.

Det var kvällen i korta drag, HAHA. Riktigt spännande skall vetas.

På lördagen hade vi slått på stort och valde en ... hemmakväll! Helt underbart gött var det, med Mej, Allan, Scott, Carro och Malin (alla Topshop såklart, haha) som hängde här hemma, käkade Alexandras hemgjorda köttfärssås med spagetti och greensaks, samt snackade strunt.

MEN DET NI ALLA HAR VÄNTAT PÅ (och jag vet det) är ju såklart historien om Topman-killen. Hallå eller.

Okej, here it goes:
Jag jobbade min första söndag idag, och eftersom varken Alex, Scott eller Vincent skulle jobba så kände jag mej inte superpepp, för då fanns det ju inte lika många att besöka i varuhuset längre. Men nedstämdheten varade inte länge, för då jag kom in i matsalen såg jag ju att The Guy satt där. Han hejade glatt och jag med, samtidigt som min mage pirrade lite lätt, haha.
Anyway. Dagen fortsatte och jag fick vara på Tills på förmiddan (what a blessing, jag är kär i tills=kassan)

All of a sudden kommer killen förbi min kassa och fortsätter bort mot toaletterna på vår våning (och hejar självklart på mig med ett leende). Väldans trevligt tänkte jag och såg honom sedan gå tillbaka till stockroomen. Here comes the best part:
En stund senare kommer killen tillbaka för andra gången! Denna gången fick jag minsann en pratstund med honom, han frågade hur det var och jag förklarade lite. Vi pratade om mitt gratis-klipp som jag ska få på tisdag (igen, de måste tycka mitt hår är hemskt) och hade det allmänt trevligt. Mitt i drömmen så.. vad händer?

Jo men självklart kommer en otrevlig och tjock kvinna fram och trycker upp en strumpbyxa i ansiktet på Karin som är alldeles i eufori, och förstör därigenom hela stunden. Typiskt. Hon skulle försöka få hjälp av mej att hitta en sko som vi heller inte har, vilket gör det hela ännu mer irriterande för då var Chris (som han ju heter) tvungen att gå. Rackarns. Well, well, you can't have it all.

Min fundering är såhär:
Antingen så var grabben väldigt lös i magen och det var därför han var tvungen att gå på toa (men varför nere hos oss, när han mest jobbar 3 våningar upp?..)
ELLER
Så gick han faktiskt medvetet förbi där för att han ville prata med mej.

Jag hoppas och tror ju på det sista alternativet, YEHA. Imorrn är en ny dag och jag jobbar tidigt. Sen ska Jocke och jag kanske på äventyr, det vore ju himla festligt. Och på tisdag kommer Charlotte och Ilic, nice bajs.
Men vi ses då grabbs.

Jag älskar att blogga, men?

Det är ju alltid roligare när folk kommenterar, så man har något roligt att se fram emot. Tänk på det chaps, haha. DO IT.

Kort men rolig anekdot för dagen:
När jag stod i kassan idag så råkade jag plötsligt kolla bort mot bänken där man kan prova skor, och där gjorde jag en enastående upptäckt. På bänken satt en relativt gammal kvinna (jag skulle kalla henne tant). Detta känns väl inte som något originellt med detta kan tyckas, men det goa är ju att hon satt ju minsann där och plockade bort sina skägghår med en pincett!
Vilken normal människa gör detta inne på Topshop kan tyckas?! och så tyckte även jag. Jag mötte dock kvinnans blick (dvs hon såg att jag såg att hon definitivt satt inne på en bänk och plockade skägghår) och då brukar man ju som en normal människa direkt vända bort blicken (och ta ner pincetten) och låtsas att man absolut inte gjorde det utan istället kliade sig lite på hakan/pillade sig i näsan/fixade till frisyren.
MEN IKKE!
Den underhållande kvinnan satt minsann kvar där och plockade ihärdigt sina skägghår i ytterligare 10 minuter. Väldigt givande för henne, det är jag säker på, och jag fick minsann ett gott skratt.

Vänta.
Jag måste bara tillägga att jag älskar verkligen mina housemates - they're SO cool (Och det beror inte bara på att Jocke's parents lagade käk, haha)

Peace and allt brotha's.

Today I found the love of my life.

Han är ungefär 70 cm lång, har ljusbrun hy och det underbaraste smålockiga håret.
Och nej, det är ingen dvärg, utan den sötaste lilla pojken som jag har sett på oerhört länge. Han tog direkt initiativet genom att vinka åt mej och säga "Hello" och forsatte sedan flörta hela tiden då jag hämtade skor till hans mammas kompis.
Vi är helt enkelt.. meant to be.
Och om kanske 15 år när han nog är nånstans runt 21 år gammal så ska vi absolut gifta oss. Jag fick honom nästan att lova det idag också (Han vinkade innan han gick, jag tolkade).

En annan rolig sak är att JAG ÄR LEDIG PÅ JUL! Jag kommer alltså åka hem den 23e December, fira en go jul och gå ut på juldagen (såklart) och sen dra hem till London den 26e December. Sweeeeet.
Imorgon kommer Jockes mamma och pappa på besök, YEEEY! Haha, vi i huset har också gått igenom lite vilka besök vi kommer få inom den närmaste tiden, och det är ju en del, haha.
Den 20e November kommer minsann Alexander och Charlotte och bor hos oss - trevligt värre!
Sen är det ju Alex mamma, Jockes syrra och nån mer, FO och Larssas polare, sen Johanna, Amanda och Gurra, kanske Coffe Arvidsson, och såklart Rickard Rolfsson med polare.
PUH att alla inte ska bo hos oss.

Nu ska jag minsann dissekera FOs CV och sen blir det minsann natten. Ciao då snyggingar.

Yesterday was a good day..

..och vill ni veta varför?
Jomän självklart för att jag snackade med Honom.(TopMan-snubben) COOL!
Här är storyn:
Jag hade slutat mitt shift och gick de 6 trapporna upp till 4th floor canteen (Nej, jag är inte IG-barn i matte, men jag jobbar 2 floors under marken).
När jag gick in i matsalen såg jag genast att DÄR VAR HAN MINSANN, sittandes vid ett bord. Stenhård som jag är så gick jag förbi (Eller så hade det något att göra med att han hängde med sina polers) och fortsatte till skåpen. När jag var på väg ner så vem möter jag.. om inte honom.
Men världens största leende ever så hejade jag på honom och han frågade hur det var. Bara finfint, svarade jag men förklarade att jag var lite andfådd av att ha vandrat alla trapporna.
Sen småpratade vi lite lätt om min fina namnlapp (Vi hade det lustigt på jobbet så alla fick vara någon annan, typ Meg, Luke eller Bette. Jag blev Anna-Conda, schysst?) och sa sen hejdå på ett trevligt sätt. Jag hade väldiga problem med att hålla fötterna på marken av alla fjärilar som svävade i min mage, men lyckades ändå, och började gå nerför trapporna.

Plötsligt hörde jag skyndade steg i trappan ovanför mig, och tänkte att det var nån som hade bråttom tillbaka från rasten. Men Ikke Sa Nicke ska jag säga er gott folk, det var ju minsann Topman-killen i egen hög person! (Chris heter han förresten. Jag frågade Vincent, haha.)
Så vi fortsatte prata lite om hur o-fit och lat jag blivit sen jag kom hit, och lite om min book som jag ska jobba på för att bli advanced. Sen sa vi hejdå en gång till, och på stora hela var det ett mycket trevligt samtal. Han är ju bara för söt måste jag säga!
Slutsats:
Han tog trapporna för att jag sa att jag tog trapporna, dvs antigen är han en väldig härmapa eller så gjorde han det för att han ville prata med mej. Jag hoppas och tror på det sista, yeey.

För att återgå i historien en liten gnutta så vill jag berätta om när jag anlände till huset vid lunch i lördags. Glad i hågen hoppade jag nästan gatan fram med min resväska för att komma hem! Jag drog hurtigt fram nyckeln, satte den i låset och vred om för att kunna slänga upp dörren och..
BOOM! Hmm, dörren tog emot något? Lurigt kände jag med ens och begav mig inåt huset för att kika på föremålet som upptog en stor del av vår hall. Där stod.. en lagom skanky tvättmaskin. Historien är denna:
Vi ska få en tvättmaskin av våran landlady Beauty, men än så har vi inte fått den. (Dock väntar vi ihärdigt)
En kväll när jag var i Sverige så var Larsson och FO i Camden på en koncert. En gnutta förfriskade anlände de hem på natten för att utanför på gatan hitta en övergiven tvättmaskin.
"Meh hallå. Detta måste ju vara våran" tänkte grabbarna helt otroligt smart och bestämde sig för att släpa in den i vårt hus. De pustade och flåsade och lyckades med stor svårighet få in den stora saken i vår hall. Grymt nöjda med sitt arbete vaknade sen alla upp dagen därpå och kom på att det antagligen inte var vår tvättmaskin i och med att:

1. Vår landlady Beauty hade varit bortrest ett tag fick vi reda på, och alltså inte skulle hunnit fixa den till oss.
2. Tvättmaskinen var inte direkt sprillans ny, något som våran skulle vara.
   
3. Vilket normal människa lämnar en tvättmaskin utanför på gatan till sina hyresgäster?!

Haha, störtskön historia alltså. Det roligaste var nog ikväll, när Larsson och FO skulle ställa ut åbäket igen. De vågade inte göra det under dagtid, då grannarna kunde undra lite.
HAHA men frågan är om de inte kommer undra lite när tvättmaskinen en kväll stod ute, sen försvann i nästan en vecka, för att sen plötsligt en natt mystiskt dyka upp igen? Tänk om det var någon annans tvättmaskin som vi behållt i vårt hus i flera dagar?
Många frågeställningar finns det allt kring detta men svaren är desto färre, tsss.

Nu är iallafall det eviga störande momenten tvättmaskinen ute ut vårt hus for a while. Vi hoppas dock på en fräsch en snart, schtek!
/KSK

Det nya livet!

Nu är Karin tillbaka. Både i London, och förhoppningsvis som människa också. Vad jag refererar till?
Jo, idag är det nämligen så att jag, för första gången sen jag anlände till storstaden, har varit ute och sprungit. Ingen lång sträcka, inget högt tempo, men det är minsann en bit på vägen.
Och det var GRYMT skönt! I feel like a new person, för att vara ärlig.

Nu ska jag alldeles strax till jobbet, men återkommer senare idag för att berätta om en massa spännande saker som den mystiska tvättmaskinen, mina och Jockes äventyr igår kväll samt min mat på golvet i matsalen. Enjoy.

Cheeers people!

Dregel på tunnelbanan.

Jag är väl ändå klockren. Ok, here it goes (harklar mig)

Ja, jag somnade på tunnelbanan. Ja, det kom dregel ur mig mun.
Historien började med att jag tidigt som attan gick ur sängen, drog på mig lite paltor, sminkade mig och begav mig till köket. Där kom jag på att RACKARNS KLOCKAN ÄR MYCKET så jag slängde i mig en yoghurt med K-Special och skulle precis stänga väskan.
Plötsligt knackade det på dörren. Mystico tänkte jag, gick ner och kikade.
Det visade sig vara vår landlady Beauty's man som ville hämta lite post och kolla hur läget var. Med det sista menar jag att efter jag lubbat efter posten ville han höra allt om hur vi hade det, om duschen och huset, medan jag stod där precis lika ivrig att prata trevligt med honom som om jag hade varit en kissenödig Scar medan han var Mufasa.

Okej, you get the picture - I needed to go!
Så jag sa lite enkelt och snabbt hejhopp till grabben, rusade illa kvickt upp och tog väskan och begav mig mot norra bredgrader.
På tuben satte jag mig och min väska och myste. Jag satt till King's Cross, sen bestämde jag mig för att äta min medhavda köttebullemacka. Sen satt jag lite till. Och lite till.
Sen lutade jag mig mot kanten och satt lite till.

Helt plötsligt väcktes jag av att någon pöttade till mej och sa
"Are you going off a Heathrow?"
"Humpsfbhsj"
svarade jag, torkade bort dräglet runt munnen och reste mej sömndrucket upp. Självklart hade jag däckat på Tuben och säkert suttit där en timme medan mina reskamrater rått fått skratta åt mig. Tur ändå att Heathrow var just ändhållplatsen. Jag bjuder på den, people!

En annan lustig sak (eller så lustig är den ändå inte) är att jag var nära att missa mitt flyg. Eller det var ju inte nära som i att "jag har lyckats springa ikapp planet och ligger nu fastklamrad på vingen medan det lyfter" men ändå. The Scary Feeling infann sig kan jag säga.
Allt var egentligen lite som i en film. Jag kom till Terminal 3, skulle kolla vart jag checkade in på den stora tavlan men upptäckte då att min flight inte längre fanns med på tavlan!
Oh my kände jag och skyndade mig snabbt fram till en av flygplats-snubbarna.
"Ehh.. my flight isn't on the board anymo-o-ore." stammande jag fram.
"Calm down, let's see here. What are you flying with?"
"SAS"
"Okay, that's zone E then"

Här visade jag honom tiden med avgången för mitt plan som han noggrant studerade några sekunder och utbrast sedan i den bästa Hollywood-anda:
"SHIT! YOU NEED TO HURRY! GO TO ZONE E!"
Och hurriade gjorde jag. Som en stucken gris hetsade jag mig fram genom flygplatsen till Zone E, där jag av allt upphetsning råkade ställe mig i en kö till Air Singapore, tills jag upptäckte att majoriteten av kön hade mörkt hår och lät sneda ögon (på ett positivt sätt, såklart).
Oh, I thought, och svängde till SAS-diskarna.
Lyckligtvis så var damen i disken väldans snäll och det var inga problem att checka in mej. Lugnad ställde jag mig i passkontrollen och fortsatte att andas.
What an adventure, I'm tellin' ya!

Nu är jag hemma i Sverige. Och på lördag åker jag hem till London. Lurigt att ha två hem, men samtidigt lyxigt! Som jag brukar säga; Har man väl en osthyvel kan man likagärna slica både Grevé och Herrgård! (Förlåt, ordspråket är taget ur luften. Inget jag säger dagligen, faktiskt)

Det bästa med Sverige so far.. Let's see:
Högt på listan ligger definitivt det välfyllda kylskåpet (med både mig yoghurt och min ost). Där uppe finns också mitt alldeles egna vackra rum, som jag inte har insett hur mycket jag har saknat! Jag måste erkänna att jag verkligen gillar att dela rum och (typ) säng med Min Kära Alexandra - förutom när hon är förkyld och får för sig att snarka - men ändå så är mitt rum något extra. Man kan.. man kan...
VARA på ett helt annat sätt. Ta en svängom om man vill, sätta sig vid skrivbordet och se duktig ut, fisa helt ut i luften utan att någon klagar (Nu är det ju inte sånt jag nånsin gör ändå, men om man skulle vilja alltså. Rent hypotetiskt)

Igår kväll var det mycket trevlig fest för min kära moster som fyllde 50 år, och helt fantastisk mat. Fläskfilé och potatisgratäng fanns med på buffén, vad sägs om det mina housemates? Jag njöt iallafall tills magen nästan sprack (och var logiskt nog den första att ta om på båe buffén och tårtan. What can I say?)
Idag har jag minsann lunchat med Carro på Bar A och det var helt ruskigt smaskigt. Inte blev det sämre med en sväng på stan samt en fixning av min utväxt så nu har jag snyggt hår igen! Det känns underbart, mes dames, och jag ska självfallet lägga upp en bild på kalufsen så snart jag har möjlighet! Ikväll har jag träffat Carro, Linn, Zara, Jessica, Sofie, Sofia och Rebecca och snackat så mycket strunt och skvaller och spännande saker så jag inte trodde det var möjligt. Och än en gång fick jag fläskfilé! (Hehe, jag vara nöjd)
Kvällens bästa måste ha varit när Jessica satte på sig överdraget till Carros cykelsadel på huvudet och helt plötsligt såg ut som en skallig gubbe med en snopp-mössa på huvudet?!
Bisarrt, och jag skrattade så jag grät.

Nu är det dock dags att sussa, there's a day tomorrow aswell och jag ska göra ärenden. Catch'ya laterz guys!

Dagen före Dagen

Och nu snackar vi inte något så banalt som Julafton, utan Karins Visit i Sverige såklart. (Duuuh)
Jag drar alltså resan imorgon. Den består av att vakna vid en så ruskigt tidig tid som kl 6, för att åka tunnelbanan vid tjugo i 7. YEY!

Men det är värt det in the end, det är ju ändå Sverige jag ska besöka. Sverige med falukorv och köttebullar, nyckelhålsmärkning på mat och massor av müsli och yoghurt. Där man kan hitta frimärken lite här och var (inte bara på posten med 50 meter kö), där duscharna faktiskt sprutar med en riktig stråle och där man har en familj så att man kanske inte behöver betala för allting (och speciellt i krångliga pund).
Wow alltså. Vad lämnade jag? (Haha, nej nu skojade jag faktiskt lite, meine dames und herren)

En väldigt spännande följetång är ju mitt TopMan-ragg.
JÖSSES AMALIA, jag tror minsann inte jag delat mej mig av intrigerna i hissen i fredags?! Okej, here it goes. Jag har ju som sagt en kille på TopMan som jag minsann tycker ser bra ut och är väldigt trevlig (vi snackade första introduktionsdagen).
Anyway, vi har ju då hejat igenkännande några gånger i matsalen, men ikke sa nicke att vi har pratat något mer. Det blir ju lätt lite spänt att bara våga prata sådär all-of-a-sudden.
I fredags jobbade jag i kassan. Då det inte var så mycket att göra skulle jag ta upp en kasse med grejor till ground floor.
"Hmm, varför inte ta hissen?" kände jag, och gjorde precis det. Medan jag stod där i min ensamhet och väntade på den så... kom självklart Han och ställde sig och väntade på hissen också. "Hiya" så vi båda och log igenkännande.

Där kom en liten stund av pinsam tystnad då båda funderade på att "Ska jag säga nåt eller inte?"
Det goaste var att Han började prata. GÖTT! Lite nervöst (kändes det som) frågade han hur jag trivdes och sånt. Vi småsnackade lite kort och trevligt innan hissen kom. Sen åkte vi två och hans stora rail i hissen tills den öppnades och jag tänkte gå ut.
"Ehm.. this is only minus 1, by the way" sa han då och pinsam nog fick jag vända och gå in i hissen igen. HAHA, roligt värre. Vi skratta lite och sen delade vi på oss på groundfloor.

Men detta måste jag säga är ett GRYMT framsteg alltså! Känslan på snacket var ju ändå riktigt skön, och det härligaste är att Han började.. jag tolkar det som att han är lite nyfiken, haha.

Idag fick jag också ett Sign. För första gången i min historia som sales advisor på TopShop så fanns bakom kassan idag en item från TopMan, som behövde tas upp till deras våning. Där låg de stackars skorna alldeles ensamma, tills jag visade barmhärtighet och begav mig uppåt till de spännande omgivningarna à la TopMan.
Jag menar, vad var meningen med detta, förutom att jag skulle få träffa Han där?
Men ikke sa nicke picke, jag gick diskret igenom nästan hela avdelningen utan att hitta någon snygging. Suck alltså. Jag får leta på måndag igen, haha.

Nu ska ni förstå att jag är inte jätteseriös med min TopMan-kille. Men det är ju alltid skoj att ha nåt att fundera på på jobbet (och spionera på i matsalen, haha).

Sverige tomorrow then fellows, see ya in Borre.

Det oväntade onda: brödsmulorna.

(Bilden är jag faktiskt ruskigt stolt över, tackar som frågar)

I lördags hade vi ju som sagt inflyttningsferra för vårt fina lilla radhus på Gladstone Avenue här i Wood Green. Tillställningen var väldigt lyckad måste jag säga, och det är ingen underdrift. Vi hade många svenskar (oväntat) - väldigt mycket TopShop-folk och sen även engelsmän, tyskar, en dansk och sydafrikaner. Mångfald är vår grej helt enkelt.

Roligast kan ändå ha varit de tyska killarna (som ingen egenligen kände, men de var kompisar med Daniella - vår tysk-polare) som killarna började störa sig på och Parkis tänkte mucka gräl med. Haha, men ikke sa nicke, trots att de hade Ralph Lauren-skjortor och backslick så lyckades grabbarna hålla sig lugna.

I vårt lilla hus lyckades vi också trycka in 11 personer på 5 singelsängar, en bäddsoffa och en soffa. Ganska mycket plats måste jag ändå säga att man fick, jag klagar ikke (men då är jag ju van att sova nära en Alex, som ibland snarkar till och med, hoho). Dagen efter så sov några, andra kollade på Anchorman och Shrek 3 och den sista gästen lämnade das mansion kl 6 på kvällen. Vad sägs om det va?

Ja juste. Idag efter jobbet så kände jag att jag jättemycket behövde något att äta, annars skulle jag bli en stor och äcklig surpuppa (jag hade letat runt efter någonstans att fylla på mobilen i 15 minuter när det var mitt över gatan och liknande).
Jag begav mig självklart till Subway där mitt begär skulle släckas med en 6 inch Honey Oat Turkey Breast macka, toasted då. Nöjd begav jag mig nedåt Regent Street, drog fram mackan och tog min första, gigantiska tugga...
då en massa brödsmulor råkade flyga upp från mackan på grund av JätteBettet, och självklart träffa mig mitt i ögonen!
En gnutta pinsamt var det faktiskt att mitt i folkhorden lyckas orsaka tillfälligt blindhet på sig själv, och med hjälp av sin macka. Vem kunde veta att Ondskan fanns rotad i något så enkelt som en Sub? Men jag bjuder på den mes dames et monsieurs.

På onsdag är det Sverige som gäller. Fram tills lördag så ska jag stanna i det förlovande landet och njuta av att (förhoppningsvis) inte behöva laga min egen mat och få duscha i en dusch med ordentlig stråle. YEEY! Well, syns på stan kanske?
Ciao.

Nästan ett mirakel

Något otroligt har inträffat, och jag menar det verkligen.

Vid ungefär klockan 4 (ja, på eftermiddagen, tänk på att vi hade fest igår) så väckte jag Jocke, vi gjorde oss klara och sen begav vi oss. Vi gick några kvarter bort, gjorde vad som skulle göras, och fortsatte sedan till Morrison.
Något efter klockan 5 gick vi tillbaka till vårt första stopp på resan, och livet kändes helt enkelt mycket lättare när vi gick hem. Wanna know why? Jag ska förklara.

Vi hade, för första gången på väldigt länge, fått tvätta våra kläder, vilket innebär att jag nu kan ta på mig rena kläder imorgon! Jag måste säga att det är ett Halleluja-moment på detta alltså.
En sten har lättats från mitt bröst, himlen är blåare än någonsin, livet är fyllt av hopp och tillförsikt.. ja, you know the drill.

Var bara tvungen att dela med mej av den goa känslan.

En rolig detalj är häromdagen på jobbet då vi hade vårt traditionella morgon-möte. Vår manager Katy frågade mej och Malin varför vi inte hade på vår uniform (dvs Topshop-tishorna som alla ska ha på sig). Malins förklaring kändes otroligt självklar (hon hade inte fått några t-shirts än, och hade därför väldigt svårt att ha på sig dem) medan mitt svar blev lite mer utdraget och pinsamt:
(Me) - Well, I have only got 2 t-shirts and to be honest, we haven't got our washing-machine yet.
(Katy) - Hmm, ok, but there are laundrettes. How do you wash your other clothes then?
(Me) - Eh... Currently, I don't wash anything at all.
(Katy) - Eh.. right.

Därefter kom en något spänd, pinsam stund under vilken alla mina coworkers antagligen föreställde sig hur jag använde samma trosor flera dagar i rad för att sen vända dem in-och-ut och återanvända dem en vecka till. Damer och herrar, jag lovar att så inte är fallet.

Igår hade vi inflyttningsferra av det bästa slag. Tyvärr är jag för tillfället något för avslagen för att orka berätta händelseförloppet, men kommer istället att göra det vid första bästa tillfälle.
Men jag kan säga såhär:
Varm macka med ost, skinka, tomat och (oväntat nog) taco-salsasås, det går inte av för hackor.
Peace out, bro's.

Ps. Larssa och FO är tillbaka, så nu är vi en enda stor familj igen. UNDERBART!

Penelope? Monica?

Topshop är allt bra gött ändå. När jag idag, som vilken annan dag som helst, stod på the shop floor och pillade med lite skor så fick jag plötsligt ett väldigt välbekant ansikte framför mig.
Rackarns Amalia känder jag och tänkte:
Är det Penelope Cruz som står framför mig och frågar om en Kate Moss-boot? Men är hon inte lite kort?
Jösses, på något sätt lyckades jag ta mig ut till stock roomet och hämta booten åt henne. Jag räckte henne skon och funderade. Hon är ju så ruskigt lik Penelope att det är läskigt. Ahhh, kan det vara hennes syster, Monica Cruz?
Det känns ju som om det vore mer logiskt, i och med att hon hade en liten dotter och en man. Ingen av makarna pratade sådär grym engelska heller.

En liten frågan: Vet någon av mina underbara läsare ifall Monica Cruz har en liten söt dotter och en man som inte är native speaker i engelska? Haha, jag har nämligen inte ork för att Googla mer på detta ämne, tsss.

Och behöver jag säga att jag är rättså nöjd med att ha typ hängt med Penelope's sis' Monica? (Okej, hänga är väl lite att ta i, hon sa:
"I want the Kate Moss shoes in size 38"
Jag hämtade skorna och sen sa hon:
"A bit to tight"
medan hennes man frågade om vi hade halvsizes)
Tufft är det iallafall skulle jag vilja säga. Kanske hon kommer tillbaka imorrn och bjuder med mig på någon premiär imorrn kväll?
I så fall ska jag nog.. först låtsas att jag kanske är lite upptagen, men till slut ändå säga att jag gärna följer med. Jösses, man vill ju inte verka desperat liksom!

Och juste: i söndags hade vi Pub Quiz (dvs typ firmafest) med jobbet! En ruskigt trevlig tillställning måste jag säga, och ett bra sätt att lära känna alla lite bättre. Yeeey! En pub quiz är tydligen en vanlig företeelse här i England, då ett gäng människor hänger ihop på en pub, dricker lite öl kanske och har en hel massa frågor om allt möjligt.
Jag kunde typ:
...
...
...
Salzburg ligger i Österrike?

Det roligaste var att ingen trodde på mig, haha. Men det är inte lätt när quizzet är gjort av en massa luriga engelsmän. Jag hade ruskans trevligt måste jag säga, och det blev en del vackra bilder.

Jag måste bara säga att jag diggar ju verkligen en del av de jag jobbar med. Det finns en ruskigt go brud som heter Malin, hon på bilden i rosa heter Hella och så en massa andra - Magdalena, Kelly, Kate, Morgan, Liz och självklart en del fräscha, eeh.. jag menar snälla.. killar.

PÅ LÖRDAG ska jag bara berätta för alla att då händer det. Inflyttningsfesten i BoråsSvenskarnas Mansion det vill säga. Vill du komma? Well, let me know för vi är nog öppna för förslag ändå! Det vaknas mat (Eller vänta.. ska vi verkligen ha mat? Snacks känns ju goare för plånkan), en massa snygga människor (det kan vi minsann garantera, vi har ju ändå 5 fräscha husägare) och en ruskigt trevlig kväll.
Det kan nog bli bra, mitt herrskap.

Nu har jag precis ätit lite köttfärsås à la Alex och spagetti, och det var makalöst. Next up är definitivt Lejonkungen med Al och Jocke i myssoffan. Jag har ett bra liv ändå, cheers!

Hotel Hilton Euston (schtek)

Ja, lite schtek måste jag allt säga att vi är! Men åkerkommer till detta senare.

I lördags var vi minsann på Halloween party då va - men vilket Halloween party var det? Det undrar jag. För inte var det en kotte som var utklädd, och det ska man minsann vara på en Halloween-fest tycker jag. Priset som bästa utklädnad måste definitivt ha gått till Joakim "Jocke" Johansson a.k.a vår housemate med sin American Boy Scout tisha och sin svarta lösmustasch, helt underbart. Kolla in kortet och njut.

Halloweenfesten var annars väldans trevlig! En massa svenskar vilket faktiskt kan vara rättså skönt ibland. Det är alltid gött att umgås med folk som förstår vad man heter på första försöket, och till och med lyckas uttala det rätt! Wow.
De som bodde i lägenheten, Johan och Magnus, var väldans trevliga chaps. Sen så var det två stycken tjejer som hette Titiana och Ulrika, och vi hittade vår gemensamma nämnare när Slagsmålsklubben - "Sponsored by destiny" kom på, och vi alla tre dansade loss som bara den. Sweet!
En annan kul sak är att jag typ-typ blev medlem i ett band samma kväll (eller det blev jag inte men det låter coolare så). Jag snackade nämligen med 2 killar, där en var grym på att rappa och skriva texter medans den andra var grym på att fixa beatet - musiken. De behövde dock nån som kunde sjunga refrängerna, och efter en kort liten sångstund à la Kara så var ja godkänd för jobbet. Så vem vet, kanske låtarna blir jättekända sen när jag eventuellt sjungit lite och jag blir känd genom dom?

Fast jag skulle nog föredra att bli känd genom Heroes ändå.

Runt midnatt så kände mina 2 mates att nu så blev det minsann dags att dra. Så då drog vi, haha. Vi tackade Johan så hjärtligt för att vi fick komma och begav oss sedan nedåt gatan. Parallellt med detta så hade jag ringt Ludde och Parka för att kolla what they were up to, och det tog ett antal gånger för mig att fatta vart de var. I andra luren hörde jag nämligen:
"Vi är på Hotel Hilton Euston. Vi bor där inatt"
Det kändes inte riktigt rimligt kände jag, men blev till slut övertygad om att så var fallet. Grabbarna sa åt oss att vi minsann skulle komma dit och hänga med dom, och vilka sa ja om inte vi? Skoj grej och ibland får man chansa lite här i livet!

På Hotel Hilton Euston gick vi försiktigt in i receptionen för att vänta på att grabbarna skulle komma ner och möta oss (och trodde fortfarande inte riktigt på det). Men mycket riktigt, där kom de två ur hissen och vi fick följa med upp till deras svit.
COOOOL kände vi nog alla 3 där vi drog in på hotellet. Lite gött ändå att hänga på Hilton en random lördagskväll! Där satt vi, snackade en väldans massa, beställde lite från roomservice (coolt) och hade det ruskigt trevligt! Det slutade helt enkelt med att vi övernattade där, för deras säng var helt enorm så alla fick plats. Hur gött som helst, skulle jag vilja säga.
Inte riktigt lika roligt var det på morgonen när vi fick lämna hotellet iklädda klänning och high-heeled (Inte Jocke, Ludde eller Parkis då) och folk kollade på oss som att "Hmm..du har ju LÄTT inte vart hemma sen igår, och ser rätt skanky ut". Men vilket äventyr ändå? Jag ångrar det ikke måste jag säga.

Partyhöjarn: Där vinner Jockes lösmustasch i alla kategorier! Det mest klockrena var ju på tunnelbanan, där människor i samma vagn som oss satt och skrattade åt honom för att den var så vacker, haha.

Idag så har minsann syster x 2 (Amanda och Anna) och ett par päron; mina, kommit till storstaden för att hälsa på oss. Det var en smärre chock för mitt stackars hjärta att stå där inne på das shop floor och inte veta i vilket minut de skulle anlända, men på ett trevligt sätt då. Och plötsligt var de där!
Nu är the pears på hotell i Earl's Court och syrrorna bor här i Larsson och FOs rum. En skön grej är ju också vår extra soffa som vi beställde och fick hem från IKEA ikväll! När jag kom efter jobbet så satt en ivrig Parkhagen på golvet och monterade soffa som bara den, haha. Ingen hammare? Äsch, det fick bli vår soppslev som Snickare Parka tog till.
Han och Ludde slaggar nämligen här hos oss i några nätter innan de flyttar in i sitt superfräscha ställe i Notting Hill, ooooh!

Gonatt allihopa.

SuperKara - en av Heroes?

Igår så var det payday, YEEEY! Jocke och jag drog stan lite, åkte sen hem och handlade samt lagade mat, och skulle sen in till stan för att möta upp Alex och co. Det är här den spännande biten kommer.

Jag och Jocke åkte ner i tunnelbanan och hörde ett tåg komma. Jeeey tänkte vi båda och raskade på lite. Vagnen stod redan inne när vi gick in på perrongen så vi snabbade oss lite. Väl inne hörde jag det karakteristiska pipet som signalerar att dörrarna stängs, och jag vänta mig om för att inse att.. Jocke var inte på tåget!
JÖSSES AMALIA tänkte jag och snabbade mig som bara den med att trycka in min arm med armbåge och hand för att mota upp dörren. Så där stod jag och ropade:
"Jocke!" medan Jocke stod utanför och ropade:
"Jocke!" (Nej han ropade faktiskt "Karin!" eller nåt i den stilen)

Det var helt enkelt ett moment. Till slut öppnades dörrarna och Jocke kunde komma in. Utmattade och chockade tänkte vi inte så mycket mer på det, (kallade mig bara SuperKara, och hade anledning till det), utan mötte upp Alex och några polers på The Old Explorer, hängde lite och åkte sen hem.

MEN jag tänkte på det idag igen. Vilka krafter jag egentligen har! Jag menar, där stod jag och motade upp dörrarna som en eller annan Heroes (som i teveserien).
Det var då jag kom på det: Jag kanske är en av Heroes och också har en supertalang? Jag menar, så stark att man kan hålla upp en tågvagn är man nog inte vanligtvis! Och idag kunde jag bära jättejättemånga skolådor utan att tappa en enda eller tycka att det var speciellt tungt.
Slutsats: Detta måste kollas upp. Jag kan definitivt vara en oupptäckt Hero (Och hur gött vore inte det, få vara med i en teveserie and all? COOOL.)

Nu är det såhär att vi ska minsann på Halloween-fest nu hos några svenskar som (oväntat nog) också jobbar på TopShop. De heter Johan och Magnus och ska tydligen vara väldans trevliga - de jobbar på SB1 med Alex. Vi drar nu, men jag återkommer med Heroes -mysterin!

TILL SVERIGE!

Det är minsann sant, och jag ljuger inte (där var det nog samma sak två gånger, men men). Jag vet gott folk, att vi har längtat, så här kommer beskedet:
Karin Skoglund Keiding ska hem till Sverige på fömiddagen onsdag 7e November och beger sig inte tillbaka till London förrän förmiddagen på lördag 10e November.
(Presskonferensen blir imorgon kl 10 för alla intresserade)

Det ska faktiskt bli helt otroligt skoj att komma hem till goa lilla Borre i några dagar! Trots att man bor i en så stor och häftig stad som London så saknar man verkligen allt där hemma, mest av allt människorna såklart (!) men också nåt så gött som en centrum som man kan gå igen på några minuter. Ha, känns lite avlägset här!

En annan rolig sak på agendan är ju att vi får besök! Min mamma, pappa, syster samt Alex syster Amanda kommer över 29 Oktober-1 November för att hälsa på! (Och ta med diverse saker som vi saknar här, men det är mindre viktigt. Fast.. rättså viktigt är det ju. Typ Kalles randiga.)
Då blir det nog att raida stadens second-hand affärer, för vad jag har förstått så är våra syrror på det väldigt bestämda shoppingspåret, och jag klagar inte. Fast jag tänkte nog försöka vara lite kulturell också, det vore ju väldans trevligt att till exempel kolla på Tate Modern kanske? We'll see what happens dude.


Idag på jobbet så var det ruskans skoj måste jag säga, och tiden bara flög iväg! Anledningen var ju då att jag fick vara på Tills (dvs. stå i kassan)
Där stod jag hela dagen och bara log, sa "Hiya" och gjorde en massa transactions. Ibland rev jag lite boxar också, gick ner med kläder till det andra fitting roomet (lite skoj ord måste jag säga, haha) eller hängde lite coolt på disken, som man tydligen ska göra när det inte finns några kunder där. Detta fick jag lära mig av tuffingen Joe T. idag. COOOL kände jag mej sen.

Das people på mitt jobb börjar ju definitivt mjukna nu alltså! Det känns väldigt skönt att en hel del av dem börjar fatta att jag är en riktigt super-go sak (lite subjektiv åsikt, men whatever) och är värd att skoja med. Jag stod i tills med en tjej som kallas Becks idag och hon var väldigt go och hjälpsam må jag allt säga.
Dagens höjdare var ju ändå när jag fick signa upp ett store card för en tjej (för att hon frågade efter det, inte för att jag gjorde nåt haha) och då fick tydligen jag £ 1 i credit på TopShop att handla för när jag vill. YEEEY.

Men en sak som är lite tråkig är ju att jag har upptäckt att en av mina "typ-managers" är ruskigt lik Dolores Umbridge. Och vem vill vara lik Dolores Umbridge är ju frågan? För er lite sorliga människor som då inte vet vem denna kvinna är så kan jag informera er om att hon är vice-rektor och senare rektor på Hogwarts under en del av tiden då Harry Potter går där.
Min typ-manager är lite chubby, precis som henne, men det jobbigaste är att hon har liksom på nåt sätt samma min, lite nonchalant och inte vidare rolig. Stackarn. Jag skulle då inte vilja vara Dolores. Iofs så klär hon sig ju inte enbart i rosa, men jag kan ändå inte komma ifrån känslan av att se Cornelius Fudge dyka upp i stock-roomet.

Eller så är det bara mig som det är lite lätt fel på. Vem vet.

Vilket som så var det lite lustigt ikväll när jag skulle handla på Morrisons. Jag hade skyndat mig och rushat från jobbet som bara den, för att hinna dit innan de stängde! (Kl. 10 pm) Mycket riktigt, kl 9.50 pm var jag innanför portarna till affären och var väldigt nöjd med mig insats där jag strosade runt bland grönsakerna. Plötsligt, innan klockan ens var 10.00 pm så kommer en vakt fram till mej för att informera mig om att de stängde och att jag minsann borde snabba mig på! Jätteotrevliga vakten tänkte jag, och smög med min kundvagn längst bort i affären för att kunna fortsätta jakten på mina råvaror bland brödet och müslin.

PUH tänkte jag, och trodde kusten var fri för en stund, men ikke! Så snart jag svängde runt hörnet vid tvättmedlet så var gubben där igen och tjatade på mig att bege mig till kassan! Uscha buscha kände jag, vilken kass customer service (och var samtidigt lite rädd att kissa på mig nästa gång gubben skulle hoppa fram bakom en hylla).

Nu har jag lagat stekar-maten - pasta (som jag technically inte alls har lagat, utan Al), och en röra med halloumi-ost, tomat och sås. NICE BAJS fellows. Och nu måste jag sova, för det är payday imorrn. Yiiippiiie. Night.

Kladdkakan...

... är med hela sin existens nu nere i min magsäck och tillåter mig på ett himmelsk sätt att njuta.

Dear me, vad banalt naiv jag framtills nu har varit då jag inte insett på vilket drastiskt sätt ett paket innehållandes något märkt "Frödinge" kan rubba hela min existens.

(Harklar mig.) Ursäkta djupheten, men kladdkakan really got to me man.

Jag och Jocke har suttit här inpå småtimmarna i vårt fina vardagsrum med det nya soffbordet (monterat färdigt à la Jocke idag), dämpad belysning och tända ljus, med varsin dator och varsin bit kladdkaka framför oss (värmd cirka 15 sekunder i micron för extra go kladdighet) och NJUTIT. Jag klagar inte serrni.

Aberopå monteringen av soffbordet:

Efter Jocke och Jag hade stekt lite på internetcaféet (och varit fascinerade av mitt gratis-cut) så drog vi ju då Ikea. Där köpte vi jättegoa tofflor för ynka £ 1.99 var, vilket är rättså ruskigt billigt, till och med i svenska pengar. Göttgött kände vi och slog till på ett sängbord till mej, en lampskärm till tha living room och den berömda soffbordet.

Alla som har varit med mej på Ikea vet det; min kärlek till den affären är nästintill oändlig, då det är en kärlek som sträcker sig ifrån gräddsåsen som serveras med köttbullarna i restaurangen, till alla ihoppackade paket, omslagningspapprena och storpack-godiset. Alla ska med. (Höhö)

Iallafall, the minute we got home, efter att ha lyckats släpa hem våra saker, på bussen och på Tuben, så drabbades jag av den största urgen (urge = stark längtan, drift) att montera en Ikea-möbel som någonsin har drabbat mig. Som ett rovdjur slet jag upp plasten och började kolla på manualen. Hjärtat i mitt bröst dunkade på det där underbara sättet (som oftast bara händer i närheten av Ikea-mat eller Ikea-möbler) och jag skulle just börja skruva...

..när jag upptäckte att dom totalt hade lurat oss. Det fanns ingen skruvmejsel med. INGEN SKRUVMEJSEL?!

För en sekund passerade hela mitt liv revy och jag kände att allt jag någonsin hade fått lära mig som barn var fel.

Ikea... ett kommersiellt och omänskligt företag,

upprättat endast för det ynka syftet att förstöra oskyldiga och snickarsugna människors liv?

Nej, det kunde inte vara rätt. Jag kände det. Det måste helt enkelt finnas en lösning på problemet. Tekniker som man är begav jag mej på jakt i köket medan Jocke och Alex kollade Entourage. Jag använde mitt skarpa sinne för att plocka fram diverse användbara verktyg. Potten blev knivar, vinöppnarn, saxar, en tesked och en potatisskalare.

Och så skred jag till verket. Sakta men ändå säkert lyckades jag få ner några av de 12 skruvarna några millimeter i taget. Till och med Jocke tog en paus från Entouragen och hjälpte till. Sen blev det dock jobbigt, för vi hade helt plötsligt slitit ner de bra ytorna på alla saxar, knivar och teskedar som var användbara. Det fanns ingen återvändo, vi fick helt enkelt ge oss.

Deprimerad satt jag där på golvet i köket, funderandes på att gå ut på gatorna kl 23.30 på kvällen för att hitta något lämpligt verktyg, då jag plötsligt kom på att jag ju hade ett sängbord till mej att montera!

Livsglädjen infann sig snabbt igen, och som ni förstår så monterade Jocke klart bordet när vi var på jobbet idag. Livet känns bra igen, måste jag erkänna.

Då jag ägnar så lång tid åt ytterst triviala saker som montering av soffbord känns det som om man borde tala lite om saker av större vikt. Typ som..

Jag fick min PIN-kod till mitt kort idag, vilket betyder att jag kan handla en massa vintagekläder och skor (inte föör många såklart) på det på fredag då lönen kommer. Yeey.

Jag har jobbat idag. En massa timmar.

Haha, okej, här är en viktig sak, faktiskt:

Antagligen så lyckas jag bli ledig den 7-9 november, vilket betyder att jag kan åka hem till Borre då och hälsa på familjen då Eta (moster) fyller år. Hur gött känns det på en skala, va? Jag är nöjd.

Och nu är jag också trött. En kväll med varm Oboy och svensk kladdkaka, då blir man nästan lite utmattad av lycka. See you again soon, chaps.

PS. Larsson och FO är nu hemma i Sverige i 10 dagar. Konstig och tomt känns det, vi längtar tills att de kommer tillbaka. YIPPIE! DS.