Dagens Nära Döden

-upplevelse:
Jadu, nu ska jag förklara hur det är att leva i London. När jag åker hem från jobbet en vanlig torsdag (vi kan ta idag som ett exempel) så går jag av vid Finsbury Park, går vanligtvis rätt över platformen och fortsätter med Piccadilly Line.
Idag däremot, så stod tåget redan inne på den andra platformen då vårt tåg rullande in på perrongen och då händer det grejer förstår ni..

SHIT MAJBRITT tänker alla på tuben, nu måste vi lubba för våra liv för att hinna med tåget! Och jag är ju inte sämre jag, utan småjoggar lite lätt för att hinna med det där tåget (För det går ju inga andra tåg efter detta. Verkligen inte.)
Då händer det. Jag springer lite lugnt men ändå effektivt då plötsligt en tjej dyker upp på min högra sida och på nåt vänster lyckas få in sin fot mellan mina fötter och NÄSTAN FÄLLER MEJ! Jag snubblar helt enkelt och försöker återfå balansen, lyckas till slut. Mordförsök nästa kände jag när hon hostade ur sig ett "Sorry" men som den nyanserade människa jag är nöjde jag mej med att gråta inombords. Nämnde jag att mitt liv passerade revy? Typ, iallfall.

News:

• Vi har haft Charlotte och Alexander boendes här sedan tisdag och haft det väldans trevligt.
• Vi har baskemej äntligen fått in vår kära tvättmaskin och till och mej fått den installerad! (Inte för att någon har använt den än, men ändå haha)
• Chris har minsann frågat om vi ska hitta på något nästa vecka (YEEY). Han känner ju mina polare med så vi ska nog hänga lite. Känns ruskigt gött ändå.
• Alla flyg tillbaka till London den 26e December är inställda, vilket betyder att a) jag är fångad i Sverige för alltid? b) jag kan helt enkelt inte åka hem alls över jul. c) Alex och jag får börja cykla hem på juldagen för att vara tillbaka till 27e. d) vi får fixa ett annat flygbolag helt enkelt!
  Jag sätter mina pengar på det sista alternativet people!

En annan rolig sak var att Elaka Karin höll på att lyckas tappa bort Challe och Alex igår genom att total-lura dom om vilken tube-linje som skulle ta. Nää, det tror nog inte ens ni på.
Såhär var grejen:
Vi hade vart ett gäng och kollat slutet på Sverige's segermarsh (och även England's sorgliga förlust) när vi tänkte bege oss. C & A tänkte dra en gnutta före oss andra och jag skulle, som den duktiga Londonder jag är, förklara hur de skulle ta sig hem. Jättebra förklarade jag, tyckte jag själv, tills jag, väl nere i tuben (då de redan hade gått till en annan station) kom på att jag hade gett dom anvisningar till en linje som var stäng på kvällen. PINSAMT kände jag genast och hoppades att de hade varit smarta nog att 1. inte försöka bryta upp dörrarna till den stängda linjen samt 2. hittat en annan väg hem.
Väl hemma satt jag och bet sönder mina fingrar ända ner till knogarna av nervositet för om de skulle klara sig hem, eller få sova som klassiska hobo's på gatan.
Thanks to some divine power (och Boråsarna's common sense) så knackade de tursamt på dörren en stund efter vi anlänt i huset, och lättade därigenom en bautasten från mitt hjärta.

Just nu lyssnar jag och Challe (och alla andra som vill) på Fallen (klicka), den underbaraste kärlekslåten ever. Samtidigt ligger Jocke da Pocke i soffan med sitt täcke, bärbara datorn och en bytta med Ben and Jerry's-glass. HAHA tyvärr ingen ovanlig syn, tss.

Nu blir det nog att dra sig tillbaka till den knarriga, men otroligt sköna, sängen. Imorrn ska Alex och jag ta ännu ett steg på vår resa mot ett Nyttigt Liv - kolla in ett gym innan jobbet.

JÖSSES, jag glömde ju säga att jag var ute och joggade igår också. Hurtigt värre. Cheers, people!