Vi har rosa toapapper.

Tänkte att ni kanske ville veta?

Inte för att det är någon revolutionerande tanke på något sätt, men det var helt ärligt något som kom upp i mitt huvud precis nu. Sorgligt nog så tyder nog detta på bristen på intelligens i min hjärna för tillfället, efter en lång arbetsdag samt besök på polisstationen.

OHYE you heard me right, police station is the word. Varför detta? Kan man då undra.
Jo, gott folk, häromdagen på Morrisons så lyssnade Alex på sitt mobilsvar och hörde då en konstapel berätta för henne att de hade tagit fast snubben som snodde hennes dator. WHAT?! Fatta grejen liksom!
Liiiiite coolt tänkte Al och blev så oerhört exalterad att hon genast tryckte på "Delete" på sin telefon och därigenom raderade meddelandet med informationen om vart hon skulle ringa.
Fiffigt Elin! (Alex).

Hehe, men schtekiga som vi är så drog vi helt enkelt till polisstationen idag för att reda upp det på plats. Polisstationen som gick till när vi bodde i King's Cross (vandrarhemmet Ashlee House) hette Holborn Police Station. Logiska som vi är åkte vi då till Holborn Tube Station och frågade efter anvisningar där. And what a journey it was!
Snubben på polisstationen sa att bestämt så måste vi gå till Russel Square, det fanns ingen annan utväg (Riktigt så drastisk lät han inte, but but). Så vi började så smått gå på en väldigt fin gata, som tyvärr visade visade sig vara fel gata. Vi vände, glada i hågen och gick hela långa vägen till Russel Square Tube Station.
Väl där frågade vi en hyfsat fyllig korv-med-lök-försäljare som var övertygad om att stationen låg åt Holborn-hållet, där vi precis kom ifrån. Självklart vi vände vi (Inte fullt lika hurtiga nu) och gick tillbaka. Vi frågade ungefär 153 personer på vägen som alla hade lite vaga idéer om vart denna, tydligen diffusa, polisstationsbyggnad låg och var nära att ge upp hoppet. Dock träffade vi då en man som sa
"Vid nästa korsning, sväng vänster"
Så vi lydde. Och kom in på ännu en väldans väg där vi fortsatte fråga människor som antigen inte förstod ett ord och bara gapade tills vi inte orkade stå kvar och glo tillbaka, eller helt enkelt inte var från området.
BUT SUDDENLY! WE SAW THE LIGHT We were helt enkelt Blinded By The Light (klicka på föregående) and it felt so good.
Det som hände var, rätt och slätt att en dude kom in i bilden och sa de magiska orden
"You're just around the corner to be honest. Just turn a left in the next crossing."
And that's what we did. Bilden är en vacker illustration av vår resa genom staden.

Fortsättningen består av att vi väntade hos polisen och fick inga vidare besked mer än att tjuven som snott Al's data är tagen, WOW! Så förhoppningsvis kan datan fixas också. We hold our thumbs, så att säga.
See ya laterz bro's.

Kulturella familjen från Gladstone Avenue.

Visst låter själva meningen lite motsägelsefull? Som om vi vore överdrivet kulturella när det mesta ni hör är om hur mycket vi vill shoppa, sova, gå ut och schteka hemma.
Men JO! Otroligt men sant så begav sig minsann hela familjen 128A (bestående av Jag själva, Allan, Jock, Larsson och FO) samt våra två kära kompanjoner Scott och Mathilda, (som var på besök från sin au-pair-familj i Brighton) idag till självaste Tate Modern, för att suga i oss lite konst.

Klockan.. rättså sent så lyckades alla komma ut ur huset och vi tog tuben ner till Blackfriars. Vi hade stämt träff med Scotty's polare Rob under Das Spider's ägg (euuuh) - dvs den som står utanför Tate.

Väl under det enorma spindel-konstverket studerade vi noga och fascinerat hennes genitala delar samt äggen som vi fann där i cirka 3 minuter, och begav oss sedan in på muséet.
- Men, det kostar väl att gå på museum?
Tänker ni kanske nu, och refererar då till de utblottade stackars människorna på Gladstone Avenue (den blåa dörren).
Ikke sa nicke kära människor, i London är massor av muséer nämligen gratis! Knappast att vi skulle lagt ut pengar på ett museum-inträde i detta stadiet av vårt liv, nene.

Alrighty. Vi kom in, ställde oss och kollade ner på undervåningen i muséet och såg.. en ruskigt lång spricka som gick över hela rummet. Sånt är nämligen konst förstår ni, gott folk.
Mathilda och jag smög iväg en kort sväng till museum-shoppen, då jag råkar ha en nästan gråtmild svaghet för densamma. Vi blev dock upphämtade av resten av gänget, och vi begav oss en våning upp till en utställning med en massa luriga samt även mindre luriga tavlor.

Några såg ut som om Jack the Ripper lite nonchalant hade kastat lite av sina offers blod på en duk (hemskt, ja, men precis så såg det ut!), vissa beskrevs föreställa en massa föremål som vi, hyfsat intelligenta varelser, ändå hade avsevärda problem att utskilja, medan andra faktiskt hade en viss resemblance till vad de beskrev föreställa.
Hmm, ni kan ju fundera på till vilken kategori Piccasso's tavla bredvid hör, med namnet "Goat's skull, bottle and candle". Men så hör denna ju också till kubismen (Och ja, där la jag självfallet in ett försök till ett high-tech uttryck enbart med avsikten att imponera.)

Aight. Efter att ha vinkat av Mattan, för hon skulle bege sig hemåt mot Södra England, så är jag nu åter i vårt mansion. Till kvällsmat har jag avnjutit en excellent portion fruktsallad à la Kara (äpple, apelsin, banan och glöm inte; vaniljyoghurt samt kanel) och väntar nu på att min första tvätt i den nya maskinen ska bli klar. Förstår ni vilket ögonblick detta är för mig?
Det är nästan så att en tår hoppar fram ur ögonvrån bara tanken fladdrar förbi i mitt huvud; ännu en gång, rena underkläder. Wooooooow.

I sluttampen: Jag måste berätta att jag är helt inne i en bok som heter The Game. (På svenska: Spelet) READ IT! Det är allt jag kan säga i nuläget.
Haregött people, peace out från Kara Ma Hara.

Dagens Nära Döden

-upplevelse:
Jadu, nu ska jag förklara hur det är att leva i London. När jag åker hem från jobbet en vanlig torsdag (vi kan ta idag som ett exempel) så går jag av vid Finsbury Park, går vanligtvis rätt över platformen och fortsätter med Piccadilly Line.
Idag däremot, så stod tåget redan inne på den andra platformen då vårt tåg rullande in på perrongen och då händer det grejer förstår ni..

SHIT MAJBRITT tänker alla på tuben, nu måste vi lubba för våra liv för att hinna med tåget! Och jag är ju inte sämre jag, utan småjoggar lite lätt för att hinna med det där tåget (För det går ju inga andra tåg efter detta. Verkligen inte.)
Då händer det. Jag springer lite lugnt men ändå effektivt då plötsligt en tjej dyker upp på min högra sida och på nåt vänster lyckas få in sin fot mellan mina fötter och NÄSTAN FÄLLER MEJ! Jag snubblar helt enkelt och försöker återfå balansen, lyckas till slut. Mordförsök nästa kände jag när hon hostade ur sig ett "Sorry" men som den nyanserade människa jag är nöjde jag mej med att gråta inombords. Nämnde jag att mitt liv passerade revy? Typ, iallfall.

News:

• Vi har haft Charlotte och Alexander boendes här sedan tisdag och haft det väldans trevligt.
• Vi har baskemej äntligen fått in vår kära tvättmaskin och till och mej fått den installerad! (Inte för att någon har använt den än, men ändå haha)
• Chris har minsann frågat om vi ska hitta på något nästa vecka (YEEY). Han känner ju mina polare med så vi ska nog hänga lite. Känns ruskigt gött ändå.
• Alla flyg tillbaka till London den 26e December är inställda, vilket betyder att a) jag är fångad i Sverige för alltid? b) jag kan helt enkelt inte åka hem alls över jul. c) Alex och jag får börja cykla hem på juldagen för att vara tillbaka till 27e. d) vi får fixa ett annat flygbolag helt enkelt!
  Jag sätter mina pengar på det sista alternativet people!

En annan rolig sak var att Elaka Karin höll på att lyckas tappa bort Challe och Alex igår genom att total-lura dom om vilken tube-linje som skulle ta. Nää, det tror nog inte ens ni på.
Såhär var grejen:
Vi hade vart ett gäng och kollat slutet på Sverige's segermarsh (och även England's sorgliga förlust) när vi tänkte bege oss. C & A tänkte dra en gnutta före oss andra och jag skulle, som den duktiga Londonder jag är, förklara hur de skulle ta sig hem. Jättebra förklarade jag, tyckte jag själv, tills jag, väl nere i tuben (då de redan hade gått till en annan station) kom på att jag hade gett dom anvisningar till en linje som var stäng på kvällen. PINSAMT kände jag genast och hoppades att de hade varit smarta nog att 1. inte försöka bryta upp dörrarna till den stängda linjen samt 2. hittat en annan väg hem.
Väl hemma satt jag och bet sönder mina fingrar ända ner till knogarna av nervositet för om de skulle klara sig hem, eller få sova som klassiska hobo's på gatan.
Thanks to some divine power (och Boråsarna's common sense) så knackade de tursamt på dörren en stund efter vi anlänt i huset, och lättade därigenom en bautasten från mitt hjärta.

Just nu lyssnar jag och Challe (och alla andra som vill) på Fallen (klicka), den underbaraste kärlekslåten ever. Samtidigt ligger Jocke da Pocke i soffan med sitt täcke, bärbara datorn och en bytta med Ben and Jerry's-glass. HAHA tyvärr ingen ovanlig syn, tss.

Nu blir det nog att dra sig tillbaka till den knarriga, men otroligt sköna, sängen. Imorrn ska Alex och jag ta ännu ett steg på vår resa mot ett Nyttigt Liv - kolla in ett gym innan jobbet.

JÖSSES, jag glömde ju säga att jag var ute och joggade igår också. Hurtigt värre. Cheers, people!

HAHA

men jag tänkte nog först och främst inte på kommentarer på spanska.. (se föregående inlägg) Blir ju så krångligt att översätta hörru, men spanks ändå.

Tokig fredag och Topman-flört.

Fredagen var minsann en underhållande kväll. Vi hängde först här hemma för att sen ta oss vidare mot Camden, för vårt mål för hela veckan hade ju varit.. Koko's! En cool klubb där vi tänkte att vi skulle vara lite coola och hänga.

Vi mötte upp Padde och Lurka* (som jag så otroligt festligt faktiskt råkade kalla dom en gång, HAHA!*Ludde och Parka.) och hängde lite på The World's End, som stället så fyndigt heter.

Kvällen innehöll många underhållande bitar, som att:

• Istället för Koko's hamnade vi på en klubb vid namn The Turtle Purple, där dom hade en strippa på scenen som hade trådar fasta på nipplesarna (bröstvårtorna) och kastade runt sina tuttar som bara den.


• Vi tappade bort vår käre vän Johan Larsson då han envist skulle hänga kvar med några "Latvias" (som sen visade sig vara grymt tråkiga)


• Tidigare nämnd person då åkte hem till Wood Green, för att hemma vid huset cirka kl. 2.00 am upptäckta att han inte hade någon nyckel in.


• Samma individ väntade i 50 minuter utanför huset på att någon av oss skulle komma hem, och under denna tid kom han bland annat på den eminenta idéen att halvsova på trappan i den iskalla natten.

Det var kvällen i korta drag, HAHA. Riktigt spännande skall vetas.

På lördagen hade vi slått på stort och valde en ... hemmakväll! Helt underbart gött var det, med Mej, Allan, Scott, Carro och Malin (alla Topshop såklart, haha) som hängde här hemma, käkade Alexandras hemgjorda köttfärssås med spagetti och greensaks, samt snackade strunt.

MEN DET NI ALLA HAR VÄNTAT PÅ (och jag vet det) är ju såklart historien om Topman-killen. Hallå eller.

Okej, here it goes:
Jag jobbade min första söndag idag, och eftersom varken Alex, Scott eller Vincent skulle jobba så kände jag mej inte superpepp, för då fanns det ju inte lika många att besöka i varuhuset längre. Men nedstämdheten varade inte länge, för då jag kom in i matsalen såg jag ju att The Guy satt där. Han hejade glatt och jag med, samtidigt som min mage pirrade lite lätt, haha.
Anyway. Dagen fortsatte och jag fick vara på Tills på förmiddan (what a blessing, jag är kär i tills=kassan)

All of a sudden kommer killen förbi min kassa och fortsätter bort mot toaletterna på vår våning (och hejar självklart på mig med ett leende). Väldans trevligt tänkte jag och såg honom sedan gå tillbaka till stockroomen. Here comes the best part:
En stund senare kommer killen tillbaka för andra gången! Denna gången fick jag minsann en pratstund med honom, han frågade hur det var och jag förklarade lite. Vi pratade om mitt gratis-klipp som jag ska få på tisdag (igen, de måste tycka mitt hår är hemskt) och hade det allmänt trevligt. Mitt i drömmen så.. vad händer?

Jo men självklart kommer en otrevlig och tjock kvinna fram och trycker upp en strumpbyxa i ansiktet på Karin som är alldeles i eufori, och förstör därigenom hela stunden. Typiskt. Hon skulle försöka få hjälp av mej att hitta en sko som vi heller inte har, vilket gör det hela ännu mer irriterande för då var Chris (som han ju heter) tvungen att gå. Rackarns. Well, well, you can't have it all.

Min fundering är såhär:
Antingen så var grabben väldigt lös i magen och det var därför han var tvungen att gå på toa (men varför nere hos oss, när han mest jobbar 3 våningar upp?..)
ELLER
Så gick han faktiskt medvetet förbi där för att han ville prata med mej.

Jag hoppas och tror ju på det sista alternativet, YEHA. Imorrn är en ny dag och jag jobbar tidigt. Sen ska Jocke och jag kanske på äventyr, det vore ju himla festligt. Och på tisdag kommer Charlotte och Ilic, nice bajs.
Men vi ses då grabbs.

Jag älskar att blogga, men?

Det är ju alltid roligare när folk kommenterar, så man har något roligt att se fram emot. Tänk på det chaps, haha. DO IT.

Kort men rolig anekdot för dagen:
När jag stod i kassan idag så råkade jag plötsligt kolla bort mot bänken där man kan prova skor, och där gjorde jag en enastående upptäckt. På bänken satt en relativt gammal kvinna (jag skulle kalla henne tant). Detta känns väl inte som något originellt med detta kan tyckas, men det goa är ju att hon satt ju minsann där och plockade bort sina skägghår med en pincett!
Vilken normal människa gör detta inne på Topshop kan tyckas?! och så tyckte även jag. Jag mötte dock kvinnans blick (dvs hon såg att jag såg att hon definitivt satt inne på en bänk och plockade skägghår) och då brukar man ju som en normal människa direkt vända bort blicken (och ta ner pincetten) och låtsas att man absolut inte gjorde det utan istället kliade sig lite på hakan/pillade sig i näsan/fixade till frisyren.
MEN IKKE!
Den underhållande kvinnan satt minsann kvar där och plockade ihärdigt sina skägghår i ytterligare 10 minuter. Väldigt givande för henne, det är jag säker på, och jag fick minsann ett gott skratt.

Vänta.
Jag måste bara tillägga att jag älskar verkligen mina housemates - they're SO cool (Och det beror inte bara på att Jocke's parents lagade käk, haha)

Peace and allt brotha's.

Today I found the love of my life.

Han är ungefär 70 cm lång, har ljusbrun hy och det underbaraste smålockiga håret.
Och nej, det är ingen dvärg, utan den sötaste lilla pojken som jag har sett på oerhört länge. Han tog direkt initiativet genom att vinka åt mej och säga "Hello" och forsatte sedan flörta hela tiden då jag hämtade skor till hans mammas kompis.
Vi är helt enkelt.. meant to be.
Och om kanske 15 år när han nog är nånstans runt 21 år gammal så ska vi absolut gifta oss. Jag fick honom nästan att lova det idag också (Han vinkade innan han gick, jag tolkade).

En annan rolig sak är att JAG ÄR LEDIG PÅ JUL! Jag kommer alltså åka hem den 23e December, fira en go jul och gå ut på juldagen (såklart) och sen dra hem till London den 26e December. Sweeeeet.
Imorgon kommer Jockes mamma och pappa på besök, YEEEY! Haha, vi i huset har också gått igenom lite vilka besök vi kommer få inom den närmaste tiden, och det är ju en del, haha.
Den 20e November kommer minsann Alexander och Charlotte och bor hos oss - trevligt värre!
Sen är det ju Alex mamma, Jockes syrra och nån mer, FO och Larssas polare, sen Johanna, Amanda och Gurra, kanske Coffe Arvidsson, och såklart Rickard Rolfsson med polare.
PUH att alla inte ska bo hos oss.

Nu ska jag minsann dissekera FOs CV och sen blir det minsann natten. Ciao då snyggingar.

Yesterday was a good day..

..och vill ni veta varför?
Jomän självklart för att jag snackade med Honom.(TopMan-snubben) COOL!
Här är storyn:
Jag hade slutat mitt shift och gick de 6 trapporna upp till 4th floor canteen (Nej, jag är inte IG-barn i matte, men jag jobbar 2 floors under marken).
När jag gick in i matsalen såg jag genast att DÄR VAR HAN MINSANN, sittandes vid ett bord. Stenhård som jag är så gick jag förbi (Eller så hade det något att göra med att han hängde med sina polers) och fortsatte till skåpen. När jag var på väg ner så vem möter jag.. om inte honom.
Men världens största leende ever så hejade jag på honom och han frågade hur det var. Bara finfint, svarade jag men förklarade att jag var lite andfådd av att ha vandrat alla trapporna.
Sen småpratade vi lite lätt om min fina namnlapp (Vi hade det lustigt på jobbet så alla fick vara någon annan, typ Meg, Luke eller Bette. Jag blev Anna-Conda, schysst?) och sa sen hejdå på ett trevligt sätt. Jag hade väldiga problem med att hålla fötterna på marken av alla fjärilar som svävade i min mage, men lyckades ändå, och började gå nerför trapporna.

Plötsligt hörde jag skyndade steg i trappan ovanför mig, och tänkte att det var nån som hade bråttom tillbaka från rasten. Men Ikke Sa Nicke ska jag säga er gott folk, det var ju minsann Topman-killen i egen hög person! (Chris heter han förresten. Jag frågade Vincent, haha.)
Så vi fortsatte prata lite om hur o-fit och lat jag blivit sen jag kom hit, och lite om min book som jag ska jobba på för att bli advanced. Sen sa vi hejdå en gång till, och på stora hela var det ett mycket trevligt samtal. Han är ju bara för söt måste jag säga!
Slutsats:
Han tog trapporna för att jag sa att jag tog trapporna, dvs antigen är han en väldig härmapa eller så gjorde han det för att han ville prata med mej. Jag hoppas och tror på det sista, yeey.

För att återgå i historien en liten gnutta så vill jag berätta om när jag anlände till huset vid lunch i lördags. Glad i hågen hoppade jag nästan gatan fram med min resväska för att komma hem! Jag drog hurtigt fram nyckeln, satte den i låset och vred om för att kunna slänga upp dörren och..
BOOM! Hmm, dörren tog emot något? Lurigt kände jag med ens och begav mig inåt huset för att kika på föremålet som upptog en stor del av vår hall. Där stod.. en lagom skanky tvättmaskin. Historien är denna:
Vi ska få en tvättmaskin av våran landlady Beauty, men än så har vi inte fått den. (Dock väntar vi ihärdigt)
En kväll när jag var i Sverige så var Larsson och FO i Camden på en koncert. En gnutta förfriskade anlände de hem på natten för att utanför på gatan hitta en övergiven tvättmaskin.
"Meh hallå. Detta måste ju vara våran" tänkte grabbarna helt otroligt smart och bestämde sig för att släpa in den i vårt hus. De pustade och flåsade och lyckades med stor svårighet få in den stora saken i vår hall. Grymt nöjda med sitt arbete vaknade sen alla upp dagen därpå och kom på att det antagligen inte var vår tvättmaskin i och med att:

1. Vår landlady Beauty hade varit bortrest ett tag fick vi reda på, och alltså inte skulle hunnit fixa den till oss.
2. Tvättmaskinen var inte direkt sprillans ny, något som våran skulle vara.
   
3. Vilket normal människa lämnar en tvättmaskin utanför på gatan till sina hyresgäster?!

Haha, störtskön historia alltså. Det roligaste var nog ikväll, när Larsson och FO skulle ställa ut åbäket igen. De vågade inte göra det under dagtid, då grannarna kunde undra lite.
HAHA men frågan är om de inte kommer undra lite när tvättmaskinen en kväll stod ute, sen försvann i nästan en vecka, för att sen plötsligt en natt mystiskt dyka upp igen? Tänk om det var någon annans tvättmaskin som vi behållt i vårt hus i flera dagar?
Många frågeställningar finns det allt kring detta men svaren är desto färre, tsss.

Nu är iallafall det eviga störande momenten tvättmaskinen ute ut vårt hus for a while. Vi hoppas dock på en fräsch en snart, schtek!
/KSK

Det nya livet!

Nu är Karin tillbaka. Både i London, och förhoppningsvis som människa också. Vad jag refererar till?
Jo, idag är det nämligen så att jag, för första gången sen jag anlände till storstaden, har varit ute och sprungit. Ingen lång sträcka, inget högt tempo, men det är minsann en bit på vägen.
Och det var GRYMT skönt! I feel like a new person, för att vara ärlig.

Nu ska jag alldeles strax till jobbet, men återkommer senare idag för att berätta om en massa spännande saker som den mystiska tvättmaskinen, mina och Jockes äventyr igår kväll samt min mat på golvet i matsalen. Enjoy.

Cheeers people!

Dregel på tunnelbanan.

Jag är väl ändå klockren. Ok, here it goes (harklar mig)

Ja, jag somnade på tunnelbanan. Ja, det kom dregel ur mig mun.
Historien började med att jag tidigt som attan gick ur sängen, drog på mig lite paltor, sminkade mig och begav mig till köket. Där kom jag på att RACKARNS KLOCKAN ÄR MYCKET så jag slängde i mig en yoghurt med K-Special och skulle precis stänga väskan.
Plötsligt knackade det på dörren. Mystico tänkte jag, gick ner och kikade.
Det visade sig vara vår landlady Beauty's man som ville hämta lite post och kolla hur läget var. Med det sista menar jag att efter jag lubbat efter posten ville han höra allt om hur vi hade det, om duschen och huset, medan jag stod där precis lika ivrig att prata trevligt med honom som om jag hade varit en kissenödig Scar medan han var Mufasa.

Okej, you get the picture - I needed to go!
Så jag sa lite enkelt och snabbt hejhopp till grabben, rusade illa kvickt upp och tog väskan och begav mig mot norra bredgrader.
På tuben satte jag mig och min väska och myste. Jag satt till King's Cross, sen bestämde jag mig för att äta min medhavda köttebullemacka. Sen satt jag lite till. Och lite till.
Sen lutade jag mig mot kanten och satt lite till.

Helt plötsligt väcktes jag av att någon pöttade till mej och sa
"Are you going off a Heathrow?"
"Humpsfbhsj"
svarade jag, torkade bort dräglet runt munnen och reste mej sömndrucket upp. Självklart hade jag däckat på Tuben och säkert suttit där en timme medan mina reskamrater rått fått skratta åt mig. Tur ändå att Heathrow var just ändhållplatsen. Jag bjuder på den, people!

En annan lustig sak (eller så lustig är den ändå inte) är att jag var nära att missa mitt flyg. Eller det var ju inte nära som i att "jag har lyckats springa ikapp planet och ligger nu fastklamrad på vingen medan det lyfter" men ändå. The Scary Feeling infann sig kan jag säga.
Allt var egentligen lite som i en film. Jag kom till Terminal 3, skulle kolla vart jag checkade in på den stora tavlan men upptäckte då att min flight inte längre fanns med på tavlan!
Oh my kände jag och skyndade mig snabbt fram till en av flygplats-snubbarna.
"Ehh.. my flight isn't on the board anymo-o-ore." stammande jag fram.
"Calm down, let's see here. What are you flying with?"
"SAS"
"Okay, that's zone E then"

Här visade jag honom tiden med avgången för mitt plan som han noggrant studerade några sekunder och utbrast sedan i den bästa Hollywood-anda:
"SHIT! YOU NEED TO HURRY! GO TO ZONE E!"
Och hurriade gjorde jag. Som en stucken gris hetsade jag mig fram genom flygplatsen till Zone E, där jag av allt upphetsning råkade ställe mig i en kö till Air Singapore, tills jag upptäckte att majoriteten av kön hade mörkt hår och lät sneda ögon (på ett positivt sätt, såklart).
Oh, I thought, och svängde till SAS-diskarna.
Lyckligtvis så var damen i disken väldans snäll och det var inga problem att checka in mej. Lugnad ställde jag mig i passkontrollen och fortsatte att andas.
What an adventure, I'm tellin' ya!

Nu är jag hemma i Sverige. Och på lördag åker jag hem till London. Lurigt att ha två hem, men samtidigt lyxigt! Som jag brukar säga; Har man väl en osthyvel kan man likagärna slica både Grevé och Herrgård! (Förlåt, ordspråket är taget ur luften. Inget jag säger dagligen, faktiskt)

Det bästa med Sverige so far.. Let's see:
Högt på listan ligger definitivt det välfyllda kylskåpet (med både mig yoghurt och min ost). Där uppe finns också mitt alldeles egna vackra rum, som jag inte har insett hur mycket jag har saknat! Jag måste erkänna att jag verkligen gillar att dela rum och (typ) säng med Min Kära Alexandra - förutom när hon är förkyld och får för sig att snarka - men ändå så är mitt rum något extra. Man kan.. man kan...
VARA på ett helt annat sätt. Ta en svängom om man vill, sätta sig vid skrivbordet och se duktig ut, fisa helt ut i luften utan att någon klagar (Nu är det ju inte sånt jag nånsin gör ändå, men om man skulle vilja alltså. Rent hypotetiskt)

Igår kväll var det mycket trevlig fest för min kära moster som fyllde 50 år, och helt fantastisk mat. Fläskfilé och potatisgratäng fanns med på buffén, vad sägs om det mina housemates? Jag njöt iallafall tills magen nästan sprack (och var logiskt nog den första att ta om på båe buffén och tårtan. What can I say?)
Idag har jag minsann lunchat med Carro på Bar A och det var helt ruskigt smaskigt. Inte blev det sämre med en sväng på stan samt en fixning av min utväxt så nu har jag snyggt hår igen! Det känns underbart, mes dames, och jag ska självfallet lägga upp en bild på kalufsen så snart jag har möjlighet! Ikväll har jag träffat Carro, Linn, Zara, Jessica, Sofie, Sofia och Rebecca och snackat så mycket strunt och skvaller och spännande saker så jag inte trodde det var möjligt. Och än en gång fick jag fläskfilé! (Hehe, jag vara nöjd)
Kvällens bästa måste ha varit när Jessica satte på sig överdraget till Carros cykelsadel på huvudet och helt plötsligt såg ut som en skallig gubbe med en snopp-mössa på huvudet?!
Bisarrt, och jag skrattade så jag grät.

Nu är det dock dags att sussa, there's a day tomorrow aswell och jag ska göra ärenden. Catch'ya laterz guys!

Dagen före Dagen

Och nu snackar vi inte något så banalt som Julafton, utan Karins Visit i Sverige såklart. (Duuuh)
Jag drar alltså resan imorgon. Den består av att vakna vid en så ruskigt tidig tid som kl 6, för att åka tunnelbanan vid tjugo i 7. YEY!

Men det är värt det in the end, det är ju ändå Sverige jag ska besöka. Sverige med falukorv och köttebullar, nyckelhålsmärkning på mat och massor av müsli och yoghurt. Där man kan hitta frimärken lite här och var (inte bara på posten med 50 meter kö), där duscharna faktiskt sprutar med en riktig stråle och där man har en familj så att man kanske inte behöver betala för allting (och speciellt i krångliga pund).
Wow alltså. Vad lämnade jag? (Haha, nej nu skojade jag faktiskt lite, meine dames und herren)

En väldigt spännande följetång är ju mitt TopMan-ragg.
JÖSSES AMALIA, jag tror minsann inte jag delat mej mig av intrigerna i hissen i fredags?! Okej, here it goes. Jag har ju som sagt en kille på TopMan som jag minsann tycker ser bra ut och är väldigt trevlig (vi snackade första introduktionsdagen).
Anyway, vi har ju då hejat igenkännande några gånger i matsalen, men ikke sa nicke att vi har pratat något mer. Det blir ju lätt lite spänt att bara våga prata sådär all-of-a-sudden.
I fredags jobbade jag i kassan. Då det inte var så mycket att göra skulle jag ta upp en kasse med grejor till ground floor.
"Hmm, varför inte ta hissen?" kände jag, och gjorde precis det. Medan jag stod där i min ensamhet och väntade på den så... kom självklart Han och ställde sig och väntade på hissen också. "Hiya" så vi båda och log igenkännande.

Där kom en liten stund av pinsam tystnad då båda funderade på att "Ska jag säga nåt eller inte?"
Det goaste var att Han började prata. GÖTT! Lite nervöst (kändes det som) frågade han hur jag trivdes och sånt. Vi småsnackade lite kort och trevligt innan hissen kom. Sen åkte vi två och hans stora rail i hissen tills den öppnades och jag tänkte gå ut.
"Ehm.. this is only minus 1, by the way" sa han då och pinsam nog fick jag vända och gå in i hissen igen. HAHA, roligt värre. Vi skratta lite och sen delade vi på oss på groundfloor.

Men detta måste jag säga är ett GRYMT framsteg alltså! Känslan på snacket var ju ändå riktigt skön, och det härligaste är att Han började.. jag tolkar det som att han är lite nyfiken, haha.

Idag fick jag också ett Sign. För första gången i min historia som sales advisor på TopShop så fanns bakom kassan idag en item från TopMan, som behövde tas upp till deras våning. Där låg de stackars skorna alldeles ensamma, tills jag visade barmhärtighet och begav mig uppåt till de spännande omgivningarna à la TopMan.
Jag menar, vad var meningen med detta, förutom att jag skulle få träffa Han där?
Men ikke sa nicke picke, jag gick diskret igenom nästan hela avdelningen utan att hitta någon snygging. Suck alltså. Jag får leta på måndag igen, haha.

Nu ska ni förstå att jag är inte jätteseriös med min TopMan-kille. Men det är ju alltid skoj att ha nåt att fundera på på jobbet (och spionera på i matsalen, haha).

Sverige tomorrow then fellows, see ya in Borre.

Det oväntade onda: brödsmulorna.

(Bilden är jag faktiskt ruskigt stolt över, tackar som frågar)

I lördags hade vi ju som sagt inflyttningsferra för vårt fina lilla radhus på Gladstone Avenue här i Wood Green. Tillställningen var väldigt lyckad måste jag säga, och det är ingen underdrift. Vi hade många svenskar (oväntat) - väldigt mycket TopShop-folk och sen även engelsmän, tyskar, en dansk och sydafrikaner. Mångfald är vår grej helt enkelt.

Roligast kan ändå ha varit de tyska killarna (som ingen egenligen kände, men de var kompisar med Daniella - vår tysk-polare) som killarna började störa sig på och Parkis tänkte mucka gräl med. Haha, men ikke sa nicke, trots att de hade Ralph Lauren-skjortor och backslick så lyckades grabbarna hålla sig lugna.

I vårt lilla hus lyckades vi också trycka in 11 personer på 5 singelsängar, en bäddsoffa och en soffa. Ganska mycket plats måste jag ändå säga att man fick, jag klagar ikke (men då är jag ju van att sova nära en Alex, som ibland snarkar till och med, hoho). Dagen efter så sov några, andra kollade på Anchorman och Shrek 3 och den sista gästen lämnade das mansion kl 6 på kvällen. Vad sägs om det va?

Ja juste. Idag efter jobbet så kände jag att jag jättemycket behövde något att äta, annars skulle jag bli en stor och äcklig surpuppa (jag hade letat runt efter någonstans att fylla på mobilen i 15 minuter när det var mitt över gatan och liknande).
Jag begav mig självklart till Subway där mitt begär skulle släckas med en 6 inch Honey Oat Turkey Breast macka, toasted då. Nöjd begav jag mig nedåt Regent Street, drog fram mackan och tog min första, gigantiska tugga...
då en massa brödsmulor råkade flyga upp från mackan på grund av JätteBettet, och självklart träffa mig mitt i ögonen!
En gnutta pinsamt var det faktiskt att mitt i folkhorden lyckas orsaka tillfälligt blindhet på sig själv, och med hjälp av sin macka. Vem kunde veta att Ondskan fanns rotad i något så enkelt som en Sub? Men jag bjuder på den mes dames et monsieurs.

På onsdag är det Sverige som gäller. Fram tills lördag så ska jag stanna i det förlovande landet och njuta av att (förhoppningsvis) inte behöva laga min egen mat och få duscha i en dusch med ordentlig stråle. YEEY! Well, syns på stan kanske?
Ciao.

Nästan ett mirakel

Något otroligt har inträffat, och jag menar det verkligen.

Vid ungefär klockan 4 (ja, på eftermiddagen, tänk på att vi hade fest igår) så väckte jag Jocke, vi gjorde oss klara och sen begav vi oss. Vi gick några kvarter bort, gjorde vad som skulle göras, och fortsatte sedan till Morrison.
Något efter klockan 5 gick vi tillbaka till vårt första stopp på resan, och livet kändes helt enkelt mycket lättare när vi gick hem. Wanna know why? Jag ska förklara.

Vi hade, för första gången på väldigt länge, fått tvätta våra kläder, vilket innebär att jag nu kan ta på mig rena kläder imorgon! Jag måste säga att det är ett Halleluja-moment på detta alltså.
En sten har lättats från mitt bröst, himlen är blåare än någonsin, livet är fyllt av hopp och tillförsikt.. ja, you know the drill.

Var bara tvungen att dela med mej av den goa känslan.

En rolig detalj är häromdagen på jobbet då vi hade vårt traditionella morgon-möte. Vår manager Katy frågade mej och Malin varför vi inte hade på vår uniform (dvs Topshop-tishorna som alla ska ha på sig). Malins förklaring kändes otroligt självklar (hon hade inte fått några t-shirts än, och hade därför väldigt svårt att ha på sig dem) medan mitt svar blev lite mer utdraget och pinsamt:
(Me) - Well, I have only got 2 t-shirts and to be honest, we haven't got our washing-machine yet.
(Katy) - Hmm, ok, but there are laundrettes. How do you wash your other clothes then?
(Me) - Eh... Currently, I don't wash anything at all.
(Katy) - Eh.. right.

Därefter kom en något spänd, pinsam stund under vilken alla mina coworkers antagligen föreställde sig hur jag använde samma trosor flera dagar i rad för att sen vända dem in-och-ut och återanvända dem en vecka till. Damer och herrar, jag lovar att så inte är fallet.

Igår hade vi inflyttningsferra av det bästa slag. Tyvärr är jag för tillfället något för avslagen för att orka berätta händelseförloppet, men kommer istället att göra det vid första bästa tillfälle.
Men jag kan säga såhär:
Varm macka med ost, skinka, tomat och (oväntat nog) taco-salsasås, det går inte av för hackor.
Peace out, bro's.

Ps. Larssa och FO är tillbaka, så nu är vi en enda stor familj igen. UNDERBART!

Penelope? Monica?

Topshop är allt bra gött ändå. När jag idag, som vilken annan dag som helst, stod på the shop floor och pillade med lite skor så fick jag plötsligt ett väldigt välbekant ansikte framför mig.
Rackarns Amalia känder jag och tänkte:
Är det Penelope Cruz som står framför mig och frågar om en Kate Moss-boot? Men är hon inte lite kort?
Jösses, på något sätt lyckades jag ta mig ut till stock roomet och hämta booten åt henne. Jag räckte henne skon och funderade. Hon är ju så ruskigt lik Penelope att det är läskigt. Ahhh, kan det vara hennes syster, Monica Cruz?
Det känns ju som om det vore mer logiskt, i och med att hon hade en liten dotter och en man. Ingen av makarna pratade sådär grym engelska heller.

En liten frågan: Vet någon av mina underbara läsare ifall Monica Cruz har en liten söt dotter och en man som inte är native speaker i engelska? Haha, jag har nämligen inte ork för att Googla mer på detta ämne, tsss.

Och behöver jag säga att jag är rättså nöjd med att ha typ hängt med Penelope's sis' Monica? (Okej, hänga är väl lite att ta i, hon sa:
"I want the Kate Moss shoes in size 38"
Jag hämtade skorna och sen sa hon:
"A bit to tight"
medan hennes man frågade om vi hade halvsizes)
Tufft är det iallafall skulle jag vilja säga. Kanske hon kommer tillbaka imorrn och bjuder med mig på någon premiär imorrn kväll?
I så fall ska jag nog.. först låtsas att jag kanske är lite upptagen, men till slut ändå säga att jag gärna följer med. Jösses, man vill ju inte verka desperat liksom!

Och juste: i söndags hade vi Pub Quiz (dvs typ firmafest) med jobbet! En ruskigt trevlig tillställning måste jag säga, och ett bra sätt att lära känna alla lite bättre. Yeeey! En pub quiz är tydligen en vanlig företeelse här i England, då ett gäng människor hänger ihop på en pub, dricker lite öl kanske och har en hel massa frågor om allt möjligt.
Jag kunde typ:
...
...
...
Salzburg ligger i Österrike?

Det roligaste var att ingen trodde på mig, haha. Men det är inte lätt när quizzet är gjort av en massa luriga engelsmän. Jag hade ruskans trevligt måste jag säga, och det blev en del vackra bilder.

Jag måste bara säga att jag diggar ju verkligen en del av de jag jobbar med. Det finns en ruskigt go brud som heter Malin, hon på bilden i rosa heter Hella och så en massa andra - Magdalena, Kelly, Kate, Morgan, Liz och självklart en del fräscha, eeh.. jag menar snälla.. killar.

PÅ LÖRDAG ska jag bara berätta för alla att då händer det. Inflyttningsfesten i BoråsSvenskarnas Mansion det vill säga. Vill du komma? Well, let me know för vi är nog öppna för förslag ändå! Det vaknas mat (Eller vänta.. ska vi verkligen ha mat? Snacks känns ju goare för plånkan), en massa snygga människor (det kan vi minsann garantera, vi har ju ändå 5 fräscha husägare) och en ruskigt trevlig kväll.
Det kan nog bli bra, mitt herrskap.

Nu har jag precis ätit lite köttfärsås à la Alex och spagetti, och det var makalöst. Next up är definitivt Lejonkungen med Al och Jocke i myssoffan. Jag har ett bra liv ändå, cheers!