Sista månaden.

Ja, för så sorligt verkar det ju faktiskt vara nu. Den sista månaden i London innan vi drar hem. Inte på semester, utan typ.. för gott. Fast det ska ju bli väldigt angenämt att umgås med sina Boråsar-vänner och träffa släkt och sköna människor. I ungefär några veckor.
Sen är jag rättså övertygad att man kommer längta tillbaka, samtidigt som man trots allt trivs hemma. Otroligt knivig sits man sätter sig i.

Men London finns ju alltid kvar kära vänner. Hur tråkigt det än kan tyckas vara att inte längre bo här, så kan man ju hälsa på. Där ligger ju kära vänner med stora hus och gratis boende väldigt varmt om hjärtat och man känner att, hey, this can be my second home!

Okay back to business. Torsdagskvällen var ju som sagt väldit lyckad med massor av underbara människor och självklart den obligatoriska karaoken hos Murphys! Där gjorde vi bland annat klassiker som 'I can't live if living is without you', självklart framförd av mästarparet Al och Kay i en vacker duett (de flesta grät så de blev alldeles snoriga), ' I wanna dance with somebody' (som visade sig inte ens var vår låt så en tjej kom och snodde micken sen, haha!) och en massa andra goingar. Alex och jag körde även ett mycket intensivt buggpass där i mitten, med otroligt avancerade buggsektioner som jag inte ens visste att jag kunde! Vilken SUCCÉ!

Yes, I truly do love my friends.

Fredagen var det ju lite svårt att stiga upp (med cirka 4,25 timmars sömn) men hård som jag är kämpade jag ju upp mej ur sängen med ett
- Nemas problemas, hun'.
(som jag då sa till min låtsaskompis. Eller kanske musen Tim?)
Whicheverway så drog jag och min stora packning till Ma och Pa's hotell nere i South Kensington, där jag skulle spendera 2 trevliga nätter. Väl framme blev jag lite lätt chockad.
Mina ömma föräldrar hade sagt att de skulle fixa en extrasäng så att även jag skulle kunna slagga där. Min fader hade lite i förbifarten nämnt att sängen tydligen skulle passa till en 12-åring (Men..ehh.. du är ju ändå inte så lång Kara. Schysst farsan, visst) men när jag kom dit, vad får jag se?
THE PENTHOUSE!
Och jag skojar inte. Helt oväntat så kör mum and dad schtekar-lägenheten med 3 stora rum och ett loft! Ett sovrum med 2 singelsängar, ett prinsessrum med största dubbelsängen och spegelgarderob (ajjemän, det blev mitt) och så även en grym dubbelsäng på loftet! Sen vardagsrummet med matsalsbord, soffgrupp, tv och inte att glömma; köket.
Jösses Amalia säger jag bara. Men klagade inte, hehe. Speciellt inte när man även fick frukostbuffé såklart (YES)

Min familj (minus lillasyrran) hängde trevligt i London under helgen med besök på Harrods (ajjemän, min vackra Barbourjacka blev nog inköpt), lite afternoontea, stroll in the parks, lite annan shopping och så blev det ju Wicked.

Vilken underbar musikal den var! Känslig som jag är kunde jag ju heller inte hålla undan en liten tår (men den var verkligen verkligen super så that's why) och applåderade tills mina händer fick blåsor. Kan man säga.
Själva storyn är om bakgrunden till Trollkarlen från Oz, och handlar om relationen mellan de olika häxorna, The Wicked Witch from East och The Witch from West tror jag allt att det var. Musiken var helt totalt underbar, speciellt med tanke på att artisterna hade.. THE most unbelievable voices och melodierna var helt totalt fina. Vissa ögonblick satt man med tårar i ögonen för att det var ett känslosamt och djupt moment i handlingen, för att nästa skratta så man kiknade åt nåt hurtigt skämt.
Ja, helt enkelt var det en väldans bra blandning av allt, so that's why I liked it. KOOL.

Idag när jag kom hem så hade Al städat så fint.. och möblerat om lite också (högsta vuxenpoäng på den) och jag blev alldeles överlycklig, speciellt över ommöbleringen (en del vuxenpoints där med).
Men nu får jag ju helt seriöst sova, haha.