Mardrömmen

Att vakna en morgon, i lätt panik, för att det känns som om man inte kan andas. Sakta men säkert sätta sig upp i sängen och inse att det faktiskt inte går att få in luft i kroppen. Då börjar paniken flöda på riktigt.
Under loppet av endast få sekunder hinner så många tankar passera genom hjärnan; varför detta skulle hända just nu, hur lycklig man ändå har varit och hur mycket underbart man ändå fått uppleva, att man trots allt är tacksam över det som varit.

Och så plötsligt inser man att man faktiskt kan andas, genom att öppna munnen. För den enda anledningen till att man inte kan andas är för att sådana enorma mängder snor (så att det knappt skulle rymmas i en inomhuspool 4x10 m, och alltså än mindre i näsan) har bildats och alltså täpper till luftvägen genom näsborrarna.
Fräscht.

Jaja, ingen större skada med Karin alltså, förutom en grym snuva, en rethosta och en allmänt fjantig röst (en sån som man skrattar åt om man hör på telefon)

Igår hade vi det mysigaste lucia-baket hemma hos oss med Alex, jag, Carro, Malin, Angelika, Magdalena och Jack. Bara bara trevligt var det, och vi lyckades åstadkomma både lussekatter och pepparkakor - i diverse egendomliga och oidentifierbara former.
Klockrenast var nog ändå när Jack's pepparkaksgubbe's ben gick av. Istället för att laga benet med lite deg använde han då degen till att göra en walkin stick till honom. Schyrrans!

Aight. Nu ska jag och Alex minsann kolla på Grey's Anatomy och ha det allmänt mysigt (hosta lite och diverse)
Tack och hej, leverpastej (har vi hemma i vår kyl)